Hemma igen

Igår kom vi hem. Så idag har de tre första av uppskattningsvis femhundrafjorton maskiner tvätt snurrat i maskinen. Fyra av cirka sjuhundrafyrtioåtta väskor och andra kollin är uppackade. Och barnen har tjatat i runda slängar femtusenåttahundranittioåtta gånger om att de har tråkigt. Jag tänker inte tala om hur många gånger jag har fräst åt dem.
Och igår. Åh, igår kväll. I sängen. (Nej, era snuskhumrar, det är inte alls det jag menar!) Igår låg jag änteligen på min spikmatta igen. Nog för att jag har släpat med den på hela min turné runt södra Sverige. Men jag fick liksom aldrig ihop det till att använda den. Så igår kväll var första gången på två veckor jag låg på den. Home sweet spikmatta.

Ambivalens

Väskorna är packade. Bilen likaså. Så full att det är ett mirakel om jag och barnen också får plats i den. Kvar i huset är bara ett ombyte kläder till imorgon, min huvudkudde och necessärerna, samt lillasysters livsnödvändiga välling. Direkt efter frukost imorgon bär det av hem.
Och plötsligt vill jag inte. Jag vill stanna här. Hos mamma och styvfar. Prata med henne, de där långa samtalen vi inte riktigt hunnit med den här gången, med huset fullt av valpar och barn. Umgås med honom. Han som har en demensdiagnos. Som inte är sig själv lik redan som det är. Som kanske inte kommer känna igen mig så mycket längre. Han som varit en far för mig hela mitt liv. Som varit den far jag haft i vardagslivets alla behov, svårigheter och glädjeämnen. Som fanns där i alla väder. Som stod för vardagstryggheten medan min riktige pappa femtio mil bort var julafton och party varje dag de få gånger per år vi träffades. Under tiden fanns min styvfar där. Tog över när mamma inte orkade. Såg till att hemmet och tryggheten fanns kvar när pappa var långt borta och mamma inte orkade med att vara förälder. Nu glider han bort. Bit för bit, och alldeles för snabbt.
Jag längtar hem. Men jag vill stanna kvar här.

Bedårande barn av sin tid

Vi är på Kalmar slott. Där har de en stor barnsatsning i år, där barnen får vara väpnare och utföra uppdrag, och sedan bli dubbade till riddare om de klarar dem. Detta är dock för barn över sju år, så vi går istället till pysselrummet. Där får barnen pyssla svärd, sköldar, spiror, kronor, ja allt möjligt som deras små hjärtan längtar efter. De får också klä sig i vackra medeltidskläder och bli fotograferade. Lillasyster såg ingen som helst anledning att ta av sig den fantastiska klänningen och kronan efteråt...
Lagom när de är klara med sitt pyssel, kommer en vacker sagofé och berättar att nu vankas det saga i det runda tornrummet. Barnen får sitta på mjuka sammetsklädda kuddar, och så läser fén. Askungen läser hon. Men inte den Askungen vi är vana vid. Nej, hon läser den gamla Askungen. Den jag själv läste för många år sedan. Den utan den goda fén, men med en fågel i ett träd som talar om för prinsen att han väljer fel brud i förstone. Den lite grymmare, där styvsystrarna stympar sina egna fötter för att få plats i skon. Den ursprungliga, gamla Askungesagan.
Barnen sitter som tända ljus och lyssnar hänfört. På vägen ut lägger jag armen om storebrors axlar, och frågar om han tyckte om sagan. Kommenterar att det ju inte var samma Askungen som han är van vid, utan en annan version av den älskade sagan. -Mmm, säger storebror. -Det kanske var tvåan!
Disneygenerationen, matad med uppföljare sedan barnsben är här....

Hemlängtan

Vi har varit på resa i en och en halv vecka nu. Det känns som mer. Roligt har det varit, och roligt är det fortfarande. Mycket har vi hittat på. Djurpark, marknader, lek med kompisar, ja allt möjligt skoj. Imorgon blir det simhallen.
Men det hjälps inte. Nu längtar jag hem. Jag saknar min egen säng. Mitt hus. Min vanskötta trädgård, full med brännässlor. Min sköna schäslongsoffa. Och framförallt maken. Den där skäggiga typen jag delar säng, hem och barn med. Det är inte helt okomplicerat att komma som vuxen kvinna med två barn och bo under samma tak som sina egna föräldrar heller.
Och jag undrar om det beror på att det är svårt som lite äldre föräldrar att förhålla sig till hemvändande barn, eller om det bara beror på att just min mamma är svår. Vilket hon är. Och jag undrar, med viss ångest i magen, om mina barn också kommer dra sig för att komma hem? Hem till mig. Om jag också kommer ha svårt att ta emot dem med den där kärleken som en mamma alltid har och alltid vill visa för sitt barn, men som tydligen är så svår att hantera när barnet är vuxet. Nu VET jag att mina barn alltid kommer vara välkomna hem. Oavsett ålder. Oavsett om det är för en timme eller en vecka eller en månad. Men kommer det att bli så? Då, om trettio år, när jag tagit min mammas plats, och mina barn tagit min? Hur kan man veta sånt?

Beröringspunkter

Vi är hos kompisen P i Skåne. Hennes yngsta är en flicka exakt jämngammal med lillasyster. Barnen har inte träffats sedan de båda var bebisar. Ingen av tjejerna är helt torr ännu. Lilla A råkar åstadkomma en liten olycka. Lillasyster följer med till skötbordet. Där utspinner sig följande samtal:
A: -Du har samma ljusa hår som jag.
Lillasyster: -Jaa. Jag har en snippa.
A: -Det har jag också.
Lillasyster: -Jag brukar pilla i min snippa.
A: -Det brukar jag också.

Blöjbytet är slut, och de båda flickorna skuttar iväg tillbaka till lekstugan. Trygga i förvissningen att de två är av samma sort. Ibland behövs det så litet....

Note to self

1) Åk aldrig, aldrig, aldrig på semester till ett hus med åtta valpar. De sover inte om nätterna. Och om inte de gör det, så gör inte barnen det heller. Och om inte barnen sover, så gör inte du det heller.

2) Planera inte en resa med tre olika platser att bo på, och tro att barnen ska uppskatta det. Tro inte ens att du ska uppskatta det. Bortsett från att träffa alla du längtat efter förstås, den biten är kul. Om du lyckas hålla dig vaken länge nog för att föra ett samtal.

3) Semester är som julafton. Barnen är för upptagna av att omväxlande ha roligt och omväxlande vara överstimulerade och övertrötta med ty medföljande utbrott. De har inte tid eller ork att tindra med ögonen och vara tacksamma. Fatta det och sluta ha vuxna förväntningar på små barn.

4) Medan semestern pågår är man trött och ju tröttare man blir desto mer fokuserar man på det som gör att man blir trött. Om en månad minns du bara det roliga. Semester är alltså egentligen roligare i backspegeln.

5) Se till att planera nästa år, så att resandet infaller första veckan. Du behöver minst två veckors semester efter semestern för att vila ut.

6) Se till att alltid alltid vila när tillfälle ges, så du sedan orkar umgås om kvällarna. Så vad i hela friden gör du här framför datorn? Gå nu och bli medvetslös medan barnen fortfarande låter sig mutas av Pippi på tv.

Bloggpaus

Nu åker jag på semester. Tidigt imorgon bitti bär det av. Först till Öland. Därefter till en av mina käraste vänner, som jag saknar så innerligt sedan jag lämnade Skåneland för nordligare nejder. Därefter till föräldrahem nummer två, beläget i de småländska urskogarna. Där beräknas vi, barnen och jag (maken har hela fyra dagars semester i år, och vänder hemåt direkt från Öland, ack ja, den glamourösa tillvaron som egenföretagare!), anlända om en vecka. Då räknar jag också med att åter ha tillgång till dator.
Tills dess: auf wiedersehn! Hoppas ni har tålamod nog att finnas kvar om en vecka också!

Väckarklockan storebror

Det är äntligen helg. Vilket innebär att den hett efterlängtade pappan, som jobbat väldigt långa timmar den här veckan äntligen är hemma när barnen vaknar. Vi har länge och väl haft helgmorgonmys i stora sängen. Busat, kittlats, pratat, kramats och myst. Resten av familjen har tröttnat och droppat av för att stiga upp. Jag passar på att borra ner mig i kudden igen och dra täcket över mig. Mmm, härligt! Jag snusar ner mig lite längre. Känner hur jag svävar iväg i sömn igen. Då kommer storebror. Jag känner lite svagt, som långt bortifrån, hur han stryker mig över håret. Smeker bort det från mitt öra. Lutar sig nära, som för att pussa mig ömt. Istället: -MMMAAAAMMMMAAAA!!!
Det är fullt möjligt att jag blivit hörselskadad för resten av livet. Men vaken är jag.

Lösningen på allt tjat

Barnen vill ha glass. Väldigt gärna vill de det. Och det kan jag förstå och sympatisera med. Det är dock 27 grader i skuggan. Men nu råkar det vara så att en kompis med vidhängande dotter är på ingång. Och vi ska äta lunch tillsammans. Och därefter serveras det jordgubbar. Med just glass till. Detta förklarar jag pedagogiskt och kärleksfullt för ätteläggarna. Som inte alls tycker att det ena måste förskjuta det andra.
Storebror tjatar. Och tjatar. Och tjatar. Till sist tröttnar jag. Ger upp alla ambitioner att ens låtsas vara pedagogisk och tålmodig. Fräser att om han inte slutar tjata nu så får han ingen glass efter maten heller!
Då tröttnar storebror också. Suckar djupt. Förklarar, i ganska precis samma överpedagogiska tonfall som jag använde nyss: -Vet du varför jag tjatar, mamma? Det gör jag för att jag inte får någon glass. Det är bara därför jag tjatar.

Jamen dåså. Det enda jag behöver göra för att få slut på tjatet är alltså att ge dem allt de vill ha. Tänk att jag inte kom på det själv.

Myskankor

Vi är invaderade av mördarsniglar. Kriget börjar när våren börjar bli varm, och pågår sedan tills vintern sätter in. Och även om de är extremt äckliga och vidriga, så hade jag kunnat leva med dem. Om inte. Om inte lillasyster råkat trampa på en förra året. Barfota. På kvällen, sekunderna innan det var dags att gå in och lägga sig. Lite lagom övertrött, sådär så att allt blir tusen gånger värre än det egentligen är, bara för att man är så trött. Då trampade hon barfota på en mördarsnigel. Jag trodde på fullt allvar att ungen trampat på en glasbit och skurit upp hela foten, så hysteriskt skrek hon. Otröstlig. Hysterisk. En väldigt lång stund. Sedan tog det minst en vecka innan jag ens fick ut henne på gräsmattan igen. Jag fick bära henne varje gång hon måste lämna altanen.
I år klarar hon av dem. Skapligt. Men fortfarande gråter hon om hon får se en alltför nära sina fötter. Och kriget är intensifierat. Jag hatar kräken. Hatar dem av hela mitt hjärta. Hatar dem för att de är äckliga snuskiga skadedjur. Hatar dem för att de skrämmer mitt barn. Hindrar henne från att springa barfota i gräset och leka som barn ska om sommaren.
Jag har hört att de enda djur som äter eländena är myskankor. Men eftersom jag inte precis gillar fåglar så har jag heller aldrig funderat på att skaffa några. Förrän idag. Barnen och jag var hos en kompis, som har ett helt zoo. Och i det zoot ingår, förutom fyra barn, ett gäng myskankor. Och de är ju urmysiga! Kommer och äter ur handen. Låter sig klappas. Har ett särskilt bajshörn, så man slipper fågelskit överallt.
Så jag kom hem och berättade glädjestrålande för maken att nu är snigelproblemet löst! Från nästa år kommer vi ha ett par myskankor om sommaren.
Män förstår sig inte på praktisk problemlösning.

Insomnia

Jag kan inte sova. Vilket i sig blir bekymmersamt, eftersom jag fortfarande är uppe varje natt och medicinerar liten hostande dotter. Och fixar välling. Och hjälper på toa. Och nattar om. Så jag behöver verkligen somna så snabbt som möjligt när jag väl lyckas ta mig i säng om kvällarna. Men jag kan inte. Jag vänder och vrider mig. Inget är bekvämt. Hur jag än ligger så gör axlar och nacke ont på ett eller annat sätt. Hjärnan snurrar varv på varv. Och jag vill bara gå in till barnen. Lägga mig hos storebror (eftersom det är han som har en vuxensäng. Jag får liksom inte plats i lillasysters inte fullt utdragna växa-säng). Ligga nära honom. Lägga armen om honom. Snusa in mig i nacken. Lyssna på hans och lillasysters snarkningar och andetag. Då skulle jag kunna slappna av.
Och jag undrar om detta att det är det jag vill göra betyder att jag behöver bättra på min relation till min man, eller klippa navelsträngen till mina barn?

Tack regnet!

En kompis talade om att skogen är full av blåbär. Så ikväll när maken kommit hem, vandrade hela familjen inklusive hunden iväg till skogen med byttor och hinkar. Och mycket riktigt - överallt lyser det blått i riset. Vi plockade. Barnen mumsade. Hunden gjorde detsamma, tydligen är det mumma för hundar med blåbär. Inom en halvtimme hade vi fått ihop nästan en liter blandat blåbär och smultron - det blir en fin smulpaj imorgon det!
Medan vi plockade talade jag om för barnen att de här fina bären kunde vi tacka regnet som vi varit så bistra på för. Lillasyster tog detta på fullaste allvar. Hon vände sitt lilla ansikte mot skyn och ropade: -Tack legnet! Tackal, tackal!
Och sen blev hon hysterisk för att hon råkade få se en mördarsnigel i blåbärsriset. Jag förstår inte problemet. Det är ju inte som om det hade varit en spindel, precis.

I-landsproblem

Barnen har, som jag redan berättat, i princip bott framför tv:n senaste veckan. Den kanal som gäller är Nickelodeon. Jag har tyckt att den är helt okej. På morgnarna går Dora Utforskaren, och den är ju pedagogisk och bra. Senare tar Svampbob Fyrkant över. Han får inte mitt mammahjärta att ticka av glädje precis, men barnen älskar honom, och han är åtminstone harmlös. Och någonstans har jag väl liksom stängt av där ungefär. Med att Svampbob är harmlös och Dora direkt bra. Jag har slagit dövörat till för allt annat krafs kanalen är full av. Men så sakteliga börjar storebrors och mina samtal få ett nytt innehåll. Han har förvisso tjatat om nya leksaker sedan han fattade att det går att köpa nya sådana i affärerna. Men plötsligt gör han det på ett annat sätt. Mer specifikt. Och om grejor som han inte ens borde veta fanns. Förklaringen? Reklam på den förbaskade Nickelodeon! Reklam om idiotiska våldsleksaker. Gormitiägg och sån skit. Och jag vet att små gossar gillar sånt. Har jag inte alldeles själv inhandlat fler läskiga Bionicles än jag vill tänka på? Men jag tycker liksom det kan räcka med det.
Droppen kom när vi var på stan häromdagen, och passerade BR leksaker. Och storebror, helt tonsäkert, och alldeles för högt börjar trumpeta ut reklamjingeln "Vet du vad det bästa är? Leksaker från BR". Samtidigt som han hade Happy Meal-kartongen som en mössa på huvudet. Sinnebilden av västvärldens dekadens.

Så nu måste barnen genast lära sig engelska. Så de fattar vad som sägs på deras nya favoritkanal. Discovery.

Att vårda sina saker

Lillasyster har en dockvagn. Rättare sagt, hon har två, men en av dem är liksom lite finare än den andra. (Ursäkta syster R som gett henne den andra, men en gigantisk kombivagn i illande grisrosa är liksom inte my cup of tea. Även om lillasyster tycker den är väldigt smakfull).
Den vagn som jag gillar är en miniversion av Brios Sittymodell. Den är alltså en sulky. Och en sulky har inget liggläge. Detta faktum har inte riktigt gått in hos lillasyster. Hon försöker skapa ett liggläge där inget finns. Med viss frenesi försöker hon det. Jag tycker inte att det är en fullt så bra idé som hon tycker själv. Jag griper in. Lyfter bort vagnen en bit medan jag förklarar att det inte går att få den i ett liggläge. Att hon kommer förstöra vagnen om hon fortsätter försöka. Och att hon i så fall inte kommer få någon ny vagn, eftersom man inte få nya grejor om man medvetet förstör dem man har.
Lillasyster funderar över detta. Vänder olika argument fram och tillbaka i huvudet. Funderar på vilket av dem som bäst kan förmedla hennes ståndpunkt. Planerar sitt svar. Och när hon är klar kommer det, med känsla och eftertryck: -Du är dum!
Jamen, dåså. Om du lägger fram det på det viset. Då förstår jag precis.

Hudlotion

Jag ligger i sängen och försöker dra ut på sovmorgonen litet till. Bredvid sitter lillasyster och tittar på härliga gamla Fem Myror på dvd:n. Medan hon gör det har hon också hämtat sin lilla rosa Hello Kitty-ask med hårspännen och snoddar i. Dem använder hon för att frisera den sida av mitt huvud som inte är nedborrad i kudden. Helt okej för mig, bara jag får fortsätta blunda en stund till. Men så slutar hårdragandet. Och plötsligt känns min underarm....varm....och blöt...Jag tvingar upp ögonen. Lyfter huvudet. Lagom för stt se lillasyster föra båda sina handflator till munnen, slicka ordentligt på dem och sedan gnida ut hela härligheten över min arm. När hon noterar att hon är iakttagen lyser hon upp: -Mamma! Jag smörjer in dig!
Tack, älskling. Jag ska nog gå och duscha nu.

Ibland är jag mera stolt över mina barn än annars

Idag behövde jag stöka undan några ärenden på stan. Mot bättre vetande lät jag barnen följa med. Vi kom iväg runt lunchtid, vilket betyder lunch på McDonald´s i en småbarnsfamiljs värld. Iaf om man vill göra det enkelt och okomplicerat för sig. Och det vill man.
Detta i sin tur ledde till att storebror sedan följde mig genom ett antal affärer med en upp-och-nedvänd Happy Meal-kartong på huvudet. Som en liten käck hatt liksom.
Ibland är jag mer stolt över honom än annars.

Varför jag tar sovmorgon

Lillasyster vaknade sin vana trogen alldeles för tidigt imorse. Vid halv sju ungefär. Eller, nu ljuger jag, för tekniskt sett vaknade hon alldeles för tidigt vid kvart över ett inatt. Då hostade hon tills hon tappade andan. Sedan grät hon. Så då fick hon hostmedicin, välling och somna om på mammas arm. Och sedan vaknade hon alldeles för tidigt, igen. Vid halv sju. Och då fick maken masa sig upp och fixa en flaska välling till. Tyckte jag. Det tyckte inte lillasyster. Hon stämde upp i den alltför välbekanta refrängen "Maaammmmaaaa skaaaa!!" Och i det läget, när hon är så nyvaken och egentligen fortfarande trött, dessutom halvsjuk och medan storebror fortfarande sover och helst ska fortsätta med det, då tjafsar inte jag. Då går jag upp och fixar den förbaskade vällingen. Men sedan gick jag och la mig igen. Och maken fick ordna med rätt tv-kanal, kuddar och gosiga filten i soffan åt henne.
En stund senare började den. Hostan. Hon hostade. Och hostade. Och hostade. Och på slutet av sista hostattacken hördes ett blott alltför välbekant, blött ljud. Och sedan en liten röst: -Pappa! Jag kläktes!
Anledningen till att jag låg kvar i sängen och lät maken ta det, var att han träffar barnen så mycket mindre än jag. De är så mammiga, och de behöver märka att han kan lika bra som jag. När hon nu för en gångs skull spontant ropade på honom, var det viktigt att också spela på det direkt. För deras relations skull.
Japp. Det var bara av dessa superpedagogiska och osjälviska skäl som jag gosade ner mig lite längre ner under täcket och lät honom ta spyan. Bara därför.

Det ska inte hända igen

Nu är det alltså bevisat. Man kan inte berömma min man. Inte ens två år efteråt. Och inte ens utan att tala om det för honom. Det går tydligen direkt åt huvudet på honom ändå, på något mysko vis. För jag hann inte mer än skriva klart förra inlägget igår, så skulle maken bära in storebror från vår säng till hans. Och då slant han på väg ut genom dörren och drämde stackars storebrors huvud rätt i dörrkarmen. Storebror tyckte inte alls att det var en bra idé.
Som sagt, han tål inte att få beröm. Inte ens indirekt, sent och utan att han vet om det. Så nu vet jag det.

Om den gången maken hade rätt

Det är väldigt svårt att komma på något att skriva om när man bara gått hemma och tyckt synd om sig själv i en hel vecka. Så då kan jag ju passa på att berätta om Den Gången Maken Hade Rätt.
Som alla kvinnor vet, händer detta inte särskilt ofta. Därav de Stora Bokstäverna. För att liksom markera att detta var ett Speciellt Tillfälle. För att ytterligare komplicera för den stackars maken, så valde han helt fel hustru om han vill ha rätt ibland utan att behöva hålla med mig för att få det. Jag har nämligen tagit över min salig morfars valspråk: "Jag har alltid rätt. Och har jag inte rätt i sak, så har jag i alla fall rätt i princip". Det blir liksom inte mycket utrymme kvar för maken att ha rätt på då...

Hur som haver: Detta var för ett par år sedan (som sagt, inte så ofta. Iaf inte så ofta som jag tänker erkänna det), när lillasyster var runt året. Maken hade länge och väl propagerat för en tv i sovrummet. Och jag höll emot allt vad jag kunde. Jag tyckte det räckte så bra med den dumburk som står på för jämnan i vardagsrummet, tack så mycket. (Till saken hör iofs också att maken är av sorten som låter tv:n stå på dagarna i ända, om inte jag sätter stopp. Oavsett vilka puckade dagsåpor och annat skit som visas). Men till sist gav jag mig. Och det kan jag säga, att när maken väl har rätt, så har han SÅ HIMLA RÄTT!! För, oj, vad den där tv:n har varit en välsignelse! Lillasyster visade sig vara av sorten som aldrig sover hela sitt första 1,5 år. Och även efter det hade hon en mycket lång period när hon vaknade ofta och var helt okontaktbart hysterisk om nätterna. Jag menar okontaktbar. Och jag menar hysterisk. Hon bara skrek och skrek och skrek. Och då pratar vi om ett barn mellan två och tre år, ingen bebis. Inget hjälpte. Inte att tända lampan. Inte att gå ut i kylig nattluft. Inte att prata, inte att hålla om, inte att bara vara bredvid. Och det var inte nattskräck, för hon var vaken. Jag har fortfarande ingen aning om vad det handlade om, men en lång period var de där nattliga utbrotten frekventa. Och långvariga, vi pratar halvtimmar, trekvartar. Av hysteriska skrik.
Till sist kom vi på att det absolut enda som hjälpte var att sätta på tv:n lågt, lågt. Ge henne en flaska välling, lägga oss bredvid henne och låta henne vara. Många många nätter har vi legat med mumintrollen eller Emil flimrande på tv-rutan, medan lillasyster legat och gråthickat mellan oss.
Och många många morgnar har mitt förstånd blivit räddat av att slå på en dvd direkt på morgonen, och sedan slumra medan barnen legat bredvid och tittat på den i alldeles för arla morgonstund.

En tv i sovrummet - tänk så RÄTT maken ändå hade!

Ställa tillrätta

Ibland är det bra att barnen har svårt att somna. Så när storebror ikväll inte kunde sova - såklart, man blir inte särskilt trött av att vara hemma och stirra på en data/tv-skärm i en hel vecka när man själv är frisk - så kunde vi göra något mysigt av det. Poppa popcorn. Ha en storpojkekväll. Mysa lite. Rätta till åtminstone lite av allt som blivit fel under veckan. Nu ska jag bara orka mysa lite extra med lillasyster också. Men i helgen är maken hemma. Då ska allt bli bra. För det har jag bestämt. Så det så.

Nu får det faktiskt räcka!

Om inte lillasyster blir frisk snart, så kommer det sluta med att mina barn tar ut skilsmässa från mig. För jag blir så alldeles väldigt argsint när jag inte får sova. Så sur och grinig och för att vara helt ärligt, rent förbaskat självömkande. Sånt är inte klädsamt. Men det är så väldigt väldigt svårt att bry sig om det när man är så trött att man helst vill låsa in barnen i garaget och själv krypa in under soffan där ingen nånsin kommer hitta en och inte komma ut förrän möjligen till julafton. Då bryr man sig inte om man uppför sig illa. Men alla andra har liksom inte den inställningen. De envisas med att bry sig. Och då blir det konflikter. Hela dagarna blir det konflikter. Särskilt som lillasyster ju är ungefär lika trött och på lika dåligt humör som jag. Och med en treårings impulskontroll. (Vi kan väl låtsas att min är bättre. Det ser snyggare ut då.)
Och särskilt som storebror är fullt frisk, men knappt varit utanför dörren på hela veckan. Understimulerad är bara förnamnet. Och jag vägrar ens tänka på alla skärmtid de haft den här veckan. Vägrar. Allt som ger mig tyst i huset en stund är bra. Allt. Så det så.

Kula som kula

Storebror är drygt fem år. Detta innebär att det efter sommaren är dags för hans fem och ett halvt-årskontroll på BVC. Vi har pratat om vad den innehåller, och han hoppar på ett ben och ritar gubbar för fullt för att passera besiktningen med så goda betyg som möjligt. Medan vi pratar om det, så kommer jag plötsligt på att en av frågorna i det föräldraformulär man fyller i innan besöket, är att man får svara på om pojkar har båda testiklarna på plats i pungen. Det vet inte jag om storebror har. Så jag frågar honom: -Du storebror, du vet den där påsen du har under snoppen, den som heter pung? I den påsen brukar det ligga som två små kulor. Vet du om det gör det i din?
Storebror är inte heller riktigt säker, och vi kommer överens om att vi gemensamt ska kolla det någon gång när han ska duscha. Jag tänker att jag ska passa på och vara lite pedagogisk också. Så jag fortsätter: -Vet du vad de där kulorna gör? Jo, när du blir stor, då är det i dem som du kommer att ha pappafröerna, så att du kan bli pappa. Vet du vad kulorna egentligen heter?
Nej, det vet inte storebror.
Jag berättar: -De heter testiklar.
Storebror lyser upp: -Nej, jag vet vad de heter! De heter flörtkulor!

Jag vill inte ens veta hur det egentligen går till när de pysslar på dagis....

Mammig eller pappig?

Igår åkte jag tre mil för att ta lillasyster till doktorn. Sedan åkte jag fem mil åt andra hållet för att lungröntga henne. Sedan fixade jag med hostmediciner och inhalationer och allt det andra man måste fixa med. Sedan nattade jag, eftersom pappan bara kom hem och åt och åkte igen. Sedan var jag vaken halva natten. Fjärde natten i rad. Inte för att hon behövde mig inatt. Men hon hostade ju så förskräckligt i sömnen. Jag måste titta till henne då och då.
Efter allt detta vaknade hon imorse, och det första hon sa var: -Var är pappa?

Förr fick pappan inte ens titta på henne utan att hon skrek. Kan man få tillbaka den perioden, tack?

Allas vår dödlighet

Jag kan inte egentligen säga att Michael Jacksons död har berört mig särskilt mycket. Jag är inget fan precis. Visst kan jag gilla någon enstaka låt, men jag skulle aldrig köpa en hel CD med honom. Jag ser helt enkelt inte storheten. Har aldrig gjort. Dessutom har jag någonstans en känsla av att det var lite för många anklagelser om övergrepp mot barn vid lite för många olika tillfällen för att han skulle kunna ha varit helt och hållet oskyldig. Vad man kan säga med absolut säkerhet är att han levde ett i många stycken tragiskt liv, och att han lämnade en röra efter sig.
Trots allt fann jag mig framför hans minnesstund på tv ikväll. Åtminstone ungefär hälften av den, jag bytte kanal vid åttatiden, den började väl ett par timmar tidigare. (Allvarligt talat - en guldkista?? Är inte det väl tacky till och med för att vara i USA?)

Jag slötittade, hade en bok i handen under tiden, varvade mellan den och tv:n. Tills de allra sista minuterna. När Jacksons egen familj gick fram till mikrofonen. Och allra sist - hans dotter. En liten späd älva, inte mer än elva år gammal, liten och tunn. Med darrande liten röst började hon tala om hur mycket hon älskade sin pappa, vilken bra pappa han varit för henne. Ungefär där brast det för henne, och familjen förde henne av scenen.
Och ungefär där brast det för mig också. Jag klarar inte av att föräldrar dör ifrån sina barn! Det går bara inte. Innan jag fick barn var jag inte rädd för att dö. Nu är jag så fruktansvärt rädd att det ibland känns helt förlamande. Jag är nästan lika rädd att dö ifrån mina barn som jag är för att de ska dö från mig. Nästan. Fast det är jag å andra sidan så vanvettigt rädd för att jag inte ens orkar tänka på det. Så därför fokuserar jag på hur rädd jag är att själv tvingas lämna dem.

Hur hanterar man att vi alla är dödliga efter att man har fått barn?

Minnesbok

Den här är baske mig snudd på genialisk. Jag har genast beställt en till vardera barnet:

http://www.sandkom.se/min_skoltid.asp

Det där stadiet.....

Lillasyster är nu i det där stadiet ni vet. När hon är frisk nog att inte längre ligga som en liten våt trasa i sängen hela dagen. Frisk nog att kräva underhållning och engagemang från sin ömma moder. Men sjuk nog att vara gnällig, kinkig, krävande och argsint. Efter tre sömnlösa nätter.
Lovely.

Om hur jag blev en bra mamma i lagens ögon

När jag bestämde mig för att det var dags för mig att försöka bli mamma, var jag ensamstående. Detta var inte självvalt. Jag ville, som de flesta andra, helst ha någon att bli gravid med, och dela både upplevelsen och barnet med. Men dittills hade inte denne någon dykt upp. Man kan möjligen säga att det var självvalt i den meningen att jag var ganska kräsen. Kunde jag inte få rätt man, så var jag hellre utan helt. Men jag var däremot inte villig att leva utan barn för den skull. För en kvinna utan man, som vill ha barn, finns två alternativ: antingen adopterar man eller så vänder man sig till en klinik för att få hjälp med konstgjord befruktning. Jag funderade på adoption. Men kom fram till att jag hellre ville bära och föda ett eget, biologiskt barn. Delvis för att få uppleva hela den grejen. Graviditet, amning. Kanske inte nödvändigtvis förlossningen, men hey, man kan inte få allt. Delvis också för att adoptionsprocessen är så lång, dyr och krånglig.
Jag valde alltså en klinik i Danmark. Och efter fem försök på lika många månader, kom min lille son. Högt älskad, hett efterlängtad, så planerad och välkommen ett litet barn bara kan bli. Och sedan ville ödet att bara ett halvår senare blev jag tillsammans med mannen i mitt liv. Mannen jag nu är gift med. Mannen som blev pappa till min son, och som också senare var med och skapade ytterligare ett barn, vår vackra lilla dotter.
Och här kommer det märkliga in: enligt svensk lagstiftning blev jag en bättre förälder när jag träffade min man. Enligt svensk lagstiftning skulle min son inte få finnas. För svensk lag säger att ensamstående kvinnor inte får bli gravida med konstgjord befruktning. För att få den hjälpen måste man ha en man. Eller en lesbisk partner, så långt har lagstiftningen ändå hunnit. Så enligt svensk lag var jag en icke önskvärd, inte tillräckligt bra mamma det halvår jag var ensam med min son. Så fort maken flyttade in, blev jag en bra, godkänd mamma. Och, ja, visst blev livet lättare med två vuxna i huset. Vi stöttar och avlastar varandra, så ja, lättare är det. Men det blev också mindre tid för min son. När det bara var han och jag, låg allt mitt fokus på honom. Nu får han stå tillbaka en hel del. Är det enbart bra? Kan det kanske vara så att det fanns fördelar såväl som nackdelar med att bara vara mamma och barn i en familj?
Det som gör saken ännu mycket märkligare är detta: svensk lag säger att en ensam kvinna visst duger som förälder. Men endast om hon adopterar. Jag hade alltså gärna fått adoptera ett barn. Men jag fick inte bära och föda ett eget biologiskt barn. Det finns forskning som visar att adopterade barn ofta mår sämre än barn födda i landet. De kan uppleva sig rotlösa, tagna ur sitt sammanhang. De kan känna sig bortvalda, bortstötta. Inte alla. Men fler än de som fötts i det land de bor i. Det finns forskning på barn födda av ensamstående mödrar via konstgjord befruktning också. Den visar att dessa barn inte mår sämre än andra barn i samhället. Inte bättre. Men heller inte sämre. De barnen har aldrig blivit bortvalda. De har tvärtom blivit så valda som barn bara kan bli.
Med den kunskapen skulle man kunna tänka att det kanske borde vara så att om det är några barn som kan behöva två föräldrar som stöd, så är det adoptivbarn. Ändå hade jag fått adoptera ensam. Men min son, den son som var så efterlängtad, så planerad, så vald, han borde enligt svensk lag inte finnas. Märkligt, som ett dåligt skämt eller svart saga. Men alldeles alldeles sant.

För den som vill veta mer, eller kanske funderar på att själv bli mamma ensam, läs på www.femmis.se

Kinesiska

Storebror: -Mamma, vad är det det heter nu igen? Den kinesiska formeln för vatten?
Min hjärna börjar raca på högvarv. Kinesiska? Kinesiska? Vad i hela friden har ungen lärt sig nu då, som inte jag kan?
Så kommer han på det. Utbrister glatt: -Javisstja, H2O heter det ju!

Jaha. Kemiska formeln.

Sjuka barn och nattsömn

Lillasyster är alltså sjuk. I förrgår hade hon hög feber. Igår var hon feberfri, och jag trodde i min enfald att detta betydde att feberdagen var något slags misstag och att ungen kanske rentav blivit snabbfrisk? Jag hör ända hit hur Gud skrattar....
För inte är vår lilla lillasyster frisk inte. Hon hostar. Och det har hon iofs gjort i en månad nu, utan att jag hetsat upp mig så mycket för det. Men nu har hostan krupit nedåt. Nu hostar hon långt ner i bröstet. Raspigt. Hårt. Sådär så man får ont själv bara av att höra hur det skrapar och har sig i hennes bröst. Så nu har jag ringt till jobb och trängt mig före i kön till en läkartid. Nån jäkla löneförmån ska man ha.
Igår kväll, när vi äntligen krigat klart om att det visst det var godnattdags. När hon äntligen fattat att det visst är en anledning att somna att man är så trött att ögonen går i kors. Mammans ögon alltså. Då, när ungen till sist somnat. Då började den. Hostan. Hon hostade tills hon kräktes. Tills hon tappade andan, och hade små andnngsuppehåll innan hon lyckats samla luft nog att andas igen. Så jag sparkade ut maken i soffan. Lade en kudde under bäddmadrassen på hans sida, som trill-ur-sängen-skydd. Bar in lilltösen. Så jag kunde ta på henne hela natten, och veta att hon andades. Inte för att jag behövde ta på henne för att veta det. Hon snarkar som en hel karl den ungen. Eller en hel mamma, om man ska lyssna på maken. Det ska man inte. Sedan låg hon hela natten och hostade. Smågrät. Sparkades. Och jag var halvvaken hela natten. Tröstade, rättade till, höll om. Tills hon äntligen gick ner i djupsömn frampå morgonkröken. Då gjorde jag det med.
Och då trillade ungen ur sängen.

Där fick jag!

Med ett krassligt barn i huset blir det inte mycket bevänt med nattsömnen. Alltså är det idag, efter två oroliga nätter, heller inte mycket bevänt med moderns tålamod. Idag är helt enkelt en dålig dag. En sådan där dag när man fräser och är irriterad mest hela tiden. Både när barnen faktiskt förtjänar det, och ganska ofta när de egentligen inte gör det.
Till sist tycker storebror att det går för långt. Nu får det liksom vara nog på tjurandet. Så han spänner ögonen i mig. Tar på sig sin barska min. Säger, utan att höja rösten, med eftertryck och bestämdhet: -Skrik inte åt dina barn!
Nehej. Bäst jag skärper mig då.

Hjälpsamhet

Lillasyster är sjuk. Högfebril. Ömklig. Så när hon meddelar att hon önskar spela dataspel är det ingen som säger emot. Hon väljer spel. Får hjälp att sätta i och starta det. Jag frågar, vis av erfarenheten: -Är du säker på att du verkligen kan spela helt själv?
Från soffan bredvis kommer det då från storebror ett surt: -Ja, jag tänker då inte hjälpa henne när hon inte kan!
Charmtroll där.

Samtal med Gud 2

Okej, okej, Gud. Jag fattar. Jag ska inte kritisera dig. Det var fult av mig, och du tar inte sånt. Okej. Jag lovar. Kan inte lillasyster få bli frisk igen nu?

Att få slut på en diskussion

Barnen ska sova. De ligger istället och kivas. Jag har sagt till flera gånger. Nu tappar jag tålamodet och säger ifrån att om de inte lägger av får de inte somna i föräldrasängen, utan åker in varsin egen säng. Lillasyster uppskattar inte alls detta ultimatum. Hon lyfter sin lilla hand. Pekar med sitt lilla pekfinger. På detta finger sitter ett plåster, med Hello Kitty. Hon säger argt: -Du fål inte säga så till mig näl jag hal kittyplåstel. Då gål det av!

Musikalitet

Jag råkar gilla ABBA. Har alltid gjort, kommer alltid att göra. Även om jag är för ung för att ha varit med när det begav sig. Så givetvis står Mamma Mia i dvd-hyllan. Och givetvis har jag soundtracket i cd-spelaren. Nu när det är sommar, har skivan plockats fram igen. På något vis gör sig ABBA bäst antingen på fester eller sommartid.
Skivan sitter för närvarande i bilen, och går varv på varv varje gång vi kör någonstans.
Häromdagen kissade lillasyster på pottan. Efteråt gjorde hon som pottbarn gör när de ska bli torkade: hon ställde sig på handflator och fötter, med rumpan rakt upp i vädret. Plötsligt började hon vicka på rumpan, däruppe i skyn. Och från huvudet, långt därnere kom det, med helt rätt melodi, och i samma takt som den svängande rumpan: -Mamma Mia, här go gänn, maj maj....(För den som inte kan texten, lyder den "Mamma Mia, here I go again, my my"...etc)

Att ha mina barn är som att leva med sin egen cirkus.

Hundkräks på morgonen

Jag ligger och drar mig, efter att helt rått ha sparkat upp maken när barnen kom vid halv sjutiden. Då kommer sagda barn inrusande, med andan i halsen. Snubblar över orden, trängs med varandra om talutrymmet: -Mamma, mamma! Katten har bajsat! I soffan!!
-Jaja, säger jag, vet pappa om det?
När jag får ett jakande svar frestas jag att ligga kvar. Svårt frestas jag. Men till sist vinner mitt vänliga, kärleksfulla hustruliga hjärta, och jag stiger upp för att hjälpa maken med saneringsarbetet. Och tur är det. För inte var det en liten kattkorv inte, där i soffan. Nej, det var hundspya. Stor hundspya. I tvätthögen. Vilket inte är hela världen, tvätten kan tvättas om. Värre är att det ligger en ordentlig blaffa i själva soffan också. Det är mycket värre. Maken går med trasor och hushållspapper, varv på varv. Svart i synen. Muttrandes. Och ibland lite högre än muttrande också. Vilken förmodligen är orsaken till att lillasyster nöjd och belåten går runt och trallar -Kattlävel, kattlävel. Vilket lika glatt byts ut mot -Hundlävel, hundlävel, hundkläk, när den rätte syndaren pekas ut.
Vissa dagar börjar bättre än andra. Och hunden sover i köket hädanefter.

Samtal med Gud

Hördudu, Gud. Vi hade en deal. Jag bröt min semester, för att verksamheten krävde det. Jag offrade min sjuveckorsledighet, och arbetade denna veckan, som skulle ha blivit vecka två av semestern. Visserligen förhandlade jag mig till furstligt betalt för det med chefen. Visserligen var det ingen större uppoffring, eftersom dessa fyra dagar betalar större delen av familjens Ölandsresa. Visserligen hade jag kul dessa dagar på jobb, eftersom jag råkar ha privilegiet att ha ett jobb som jag älskar. Men icke desto mindre. Jag avstod redan beviljad semester. Din del av överenskommelsen var att se till att jag går skadeslös genom att se till att den soliga sommaren fortsätter.
Jag läste just väderprognosen för nästa vecka. Tycker du att du håller din del av avtalet? Va? Va? Va?

Olika ord för samma sak

Varje onsdag är det veteranbilsträff i hamnen i den närbelägna staden. Maken har tänkt att åka dit med storebror, som lite egen kvalitetstid bara dem emellan. Ikväll satt vi på verandan med systern och hennes barn.
Jag, entusiastiskt: -Har du berättat för moster R vad du och pappa ska göra på onsdag eller nästa onsdag?
Storebror, ganska blasé: -Vi ska titta på gamla skrotbilar!

Tankspridd kille

Dagen är slut. Barnen är genomsvettiga och så där läskigt klibbiga som man blir i tryckande åskvärme, innan åskan har kommit. De måste duscha av sig. Det blir storebrors tur. Kläderna klibbar fast vid kroppen på honom, så jag får hjälpa honom av med dem. När turen kommer till kallingarna upptäcker jag till min förvåning att han har två par kalsonger på sig. Jag frågar varför i hela friden han har det? Svaret: -Jag glömde ta av mig de gamla när jag skulle ta på mig nya imorse!
Det är inte lätt...

Förlorat övertag

Maken har nu varit och inhandlat sig en lastbil. Själv festar jag till med ett par tunikor á 149 kronor styck. Han köper sig en lastbil för trehundratusen han. Detta har fört med sig en oväntad effekt. (Förutom de gråa hår och det magsår jag får vid blotta tanken på att lastbilen ska betalas också. Och att han har enskild firma. Och vi är gifta, och har således gemensam ekonomi. Och huset står på oss båda.)
När jag har behov av att göra en litet starkare markering. Som när han kommenterar min ålder eller så. Då. Då brukar jag smalna med ögonen och väsa åt honom att han kan sova i garaget inatt. För att förstå magnituden av det hotet ska man veta att detta skulle innebära att han fick sova hopkrupen på frysboxen, eftersom garaget är så fullt att det helt enkelt inte får plats någon madrass på golvet. I ett tvåbilsgarage. Utan en enda bil i. Detta beror enligt maken på att jag förvarar två barnvagnar i garaget. Varav den ena är en liten sulky. Som förvaras hopfälld.
Nåja. Detta hot har nu förlorat all kraft. Han har nämligen köpt en lastbil med sovplats i. Hur ska jag nu vina med piskan över honom när han förtjänar det? Och det gör han ganska ofta. Det är tydligen oerhört lustigt att jag är ett och ett halvt år äldre än han. Lammköttet. Detta trots att jag på ett mycket pedagogiskt sätt förklarat för honom att män åldras mycket fortare än kvinnor.
Jag ska lära barnen att de ska väcka honom på söndagmorgnarna genom att kittla honom under fötterna. Tidigt.

Så ska det gå till

Svågern hittade idag en kopparorm i en kartong som han inte alls hade tänkt sig som ormbo. Alltså måste ormen bort. Men först ropade han dit mig. Bara sådär apropå. För att visa hur det ska gå till. Hur man handskas med ormar. Om man är en riktig karl, och inte en mesig liten svägerska, alltså. Sedan lyfte han upp ormen med händerna. Utan handskar. Ormen ålade vilt, så han fick använda båda händerna. Sen bajsade den. Över båda hans händer.
Japp. Där fick jag se hur det ska gå till. Jag och mina obajsade händer.

Tomt i skafferiet

Man går till skafferiet för att i lugn och ro, nu när barnen somnat, snaska i sig det där goda man har gömt där. Då är det borta. Slut. Finito. Gud, vad maken tar sig friheter. Tror han att han bor här, eller?

Kramp

Jag måste säga att muskelkramperna jag får av astmamedicinen, som tidigare mest varit ett irritationsmoment, fick en mer olycksbådande anstrykning sedan jag två dagar på raken fått kramp i foten medan jag varit och simmat i sjön. Om man drunknar så dör man. Och jag trodde jag varit helt och fullständigt klar med mina åsikter om huruvida det är okej att göra det när man har barn. Det är det inte. Så. Då var det slutdiskuterat. Basta.

Hattar

Storebror har en halmhatt. Han valde den själv på Lindex. Vägrade ens titta åt den avsevärt billigare solhatt modell beppehatt jag höll fram istället. Nix, en halmhatt skulle det vara. För en sån har morfar. Som btw blev oproportionerligt styv i korken av att höra detta. Too much information. Gamla hjärnor klarar inte det. Å andra sidan fick han sig en nyttig knäck när storebror ändrade sig till att det minsann inte alls är någon morfarhatt. Nej, det är en Indiana Jones hatt. Eller, som storebror själv säger, en India Jonns hatt, med svenskt j-ljud. Hur nu han vet det. Mig veterligt har han aldrig sett någon IJ-film. Och har han det ska jag personligen spöa skiten ur den som visat honom den.
Men jag tappar tråden. Hatten var det. Det visade sig att storebror klär i den där hatten. Otroligt bra. Han är faktiskt urcool i den. Hur snygg som helst. Eller, för att använda korrekt tempus, han var urcool och hur snygg som helst i den. Ända till i lördags. För då var han och lekte hos kompisen J. Och där sprang han i vattenspridaren. Med hatten på huvudet. Den är sig inte helt lik. Och den verkar inte gå att rädda heller. Storebror tar dock inget som helst ansvar för detta. När han fick bannor rätade han på sig. Sa med sårad värdighet och upphöjt lugn: -Vet du mamma, jag tycker du ska skälla på J:s pappa istället. För han sa att jag skulle ha hatten på mig.
Jag har ingen som helst avsikt att skälla på J:s pappa. Jag köper helt enkelt en ny hatt. Trodde jag. Ända tills jag åkte in till stan efter jobb idag. Det finns inte en hattusling att uppbåda i hela stan! Det är ju iofs en viss tröst att veta att storebror tydligen är verkligt trendkänslig. Men icke desto mindre. Slut är de. Vilken tur då att hatten jag skickat efter till mig själv var för liten för mig. Och en unisexmodell. Och att storebror är abnormt stor för att vara fem år, så han kan ha en vuxenhatt storlek large. Ännu mera tur att det är hela ungen som är abnormt stor och inte bara huvudet.

Typiskt

Jaha. Det kunde man ju tro. Igår fyllde jag frysen med glass. Inatt började det regna. Det har regnat i timmar, och det regnar fortfarande. Typiskt, som barnen brukar säga. Typiskt.