Påskkärringar och påskkarlar

Skärtorsdag. Då klär man ut sig. Till påskkärring om man är en liten tjej, och till påskkarl om man är en sexårig kille som absolut inte vill vara någon påskkärring. Och till och med mamman tar en gul påskfjäder i håret idag.
Så långt allt gott och väl. Sedan fick barnen följa med och handla, fortfarande utklädda. Det lokala Ica Maxi hade ju lockat med godisägg till alla utklädda barn idag, klart man måste få följa med och handla då! Vi handlade, kom till kassan, betalade, och sedan vidtog den långdragna nedpackningen av alla varorna. Barnen spankulerade lite runt omkring, inom ett par meter från mig. Plötsligt ser jag hur lillasyster står med en tjugokronorssedel i handen. Framför henne står en liten vithårig dam och ser välvillig och snäll ut. Och alldeles intill står storebror. Utklädd till påskkarl i alldeles för stor väst och tilltufsad halmhatt med gula fjädrar i. Och med tomma händer. Damen har antingen inte sett honom, eller inte tyckt att han var tillräckligt söt för att få en peng han också. Små näpna töser ska det vara. Damen böjer sig fram över lillasyster och berättar om hur hon minsann också haft små flickor som klätt ut sig och påskat, men att de förstås är stora nu.
Och jag hamnade i en sådan svår situation. Jag kunde inte gärna kräva att damen skulle ge pengar till storebror också. Men jag tyckte inte att jag kunde tvinga lillasyster att lämna tillbaka sin peng heller. Det hade varit alldeles för oförskämt mot den utan tvekan mycket rara och välvilliga lilla tanten. I slutändan nöjde jag mig med att le mot henne och säga något om hur snäll hon var, och sedan sa jag till barnen att de skulle få dela på pengen. Som tur var, var båda två helt med på de noterna. De är gudskelov hårt drillade i att dela allt med varandra, så det ifrågasatte de inte ens.
Och gudskelov ifrågasatte inte heller storebror att han inte fått från början, att han tydligen inte var tillräckligt fint utklädd eller tillräckligt söt. Jag hoppas att sanningen är att hon helt enkelt inte såg honom.