Livsvisdom från oväntat håll

I senaste Amelia finns en intervju med Tilde Fröling. Och jag hade väl inga större förväntningar när jag satte mig att läsa den. Tycker väl kanske inte att den tjejens meritlista bäddar för några förväntningar om jag säger så. Men, halvvägs in kommer den. Kommentaren som får mig att räta på mig i stolen. Kommentaren som så exakt beskriver min egen åsikt i frågan, en åsikt som jag haft svårt att riktigt formulera själv.
Sammanhanget är att hon pratar om sina tuffa ungdomsår, när hon gick igenom en hel del hon borde ha sluppit. Hon säger:
"Mycket hände då, men nu är det så himla länge sedan. Man får ha en preskriptionstid då man säger att, ja det har hänt, men nu går jag vidare. Vissa människor stannar i ångesten, och till slut blir smärtan ett slags trygghet. Det blir ens identitet och den enda känsla man känner. Men att leva så leder ingenstans. Det ska göra ont och man ska gråta, men sedan räcker det. Någon gång är det dags att lämna det som varit och gå vidare. Man ska akta sig för att vara ett offer för länge."
Och precis så är det ju. Alla har vi bagage. En del av oss mer än andra. En del av oss har bagage från våra mest formbara unga år, de år som också sätter tonen för vilka vi blir som vuxna. Men även dem av oss som haft en tuffare barndom än andra har ett val. Någonstans väljer vi att antingen damma av oss, och skapa oss ett liv. Att gå vidare från det jobbiga. Att bära det med oss, för man blir aldrig av med det, men att ändå göra något av sitt liv. Skaffa sig en utbildning, en framtid. Jobb, någonstans att bo, i bästa fall en familj. Allt det där är inget som bara händer av sig självt. Det gör det inte för någon människa, men i all synnerhet gör det inte det för dem av oss med en svårare barndom än andra. Men någonstans, någongång väljer man att gå vidare från sin barndom. Man väljer att säga att okej, det här hände, eller inte hände, så här blev det istället för hur det borde ha varit - MEN, nu är det dags att damma av sig, torka tårarna och gå vidare. Ens föräldrar har ett ansvar för hur de varit som föräldrar, och de har lagt grunden för sina barns liv. Den grunden kan vara stabil och trygg, lätt att bygga vidare på, eller skakig och svår att bygga på. Men oavsett vilken grund man fått, är det ens eget ansvar vad man väljer att göra med den. Man får vara arg, ledsen och besviken på de kort man fått delat sig i livet. Men man väljer själv hur man spelar dem, och det ansvaret har ingen annan än man själv.
Man väljer att gå vidare och skapa ett liv. Eller så väljer man att vara ett offer. Men det är alltid ens eget val. Ingen annans val, ingen annans ansvar.