Att fira sorgset

På kvällen efter begravningen hade vi alla svårt att sova. Barnen låg på en uppblåsbar madrass i vårt hyrda hus. Jag klämde ner mig mellan dem, och vi låg länge och pratade. Plötsligt frågade storebror: -Mamma, varför firar man när någon dött?
-Nämen, sa jag, det gör man ju inte.
-Joo, sa storebror, man firar sorgset.

Och det gör man ju. Inte att någon dött. Men att man fått känna den döde. Att man fått älska honom. Att man fått bli älskad av honom. Fått ta del av hans vishet. Skratta i hans sällskap. Bli tröstad av honom då man varit ledsen. Gräla med honom, och sedan bli sams igen. Att man fått vandra en bit av sin levnadsstig i hans sällskap. Fått njuta av hans sällskap då och då, även sedan de dagliga vägarna skilts åt. Alla minnen man har. Alla minnen man alltid kommer att ha. Alla historier man har att berätta, att föra vidare, så han aldrig blir glömd. Allt han gav, som också varit med att forma oss som mötte honom och gör att vi inte varit desamma utan hans inflytande i våra liv. Allt som var han, och som hade gjort våra liv så oändligt mycket fattigare om vi aldrig hade haft honom.
Allt detta firar man när någon dött.

Men över alltsammans ligger sorgen. Som ett tungt vått täcke av mörkgrå ogenomtränglig dimma ligger den, smyger den sig in i varje skrymsle och vrå. Så svår att uthärda. Så obeveklig. Så obönhörlig. Han är borta. Oåterkalleligen, för alltid borta. Omöjligt att förstå. Nödvändigt att ta in, att hantera för att kunna leva vidare. Sorgen är kärlekens pris. Tung, svår, omöjlig att skaka av sig ligger den som en våt filt över oss alla.
Därför firar man sorgset när någon dött. Vi har så mycket att fira, att glädjas åt när vi tänker på den älskade döde. Men lika mycket som vi har att glädjas över, lika mycket har vi att sörja över. Storebror har alldeles rätt. Man firar sorgset när någon dött.