Maken och jag var inte riktigt överens inför min fars begravning. Jag tyckte det var viktigt att barnen var med, han tyckte det var alldeles för otäckt för så små barn. Jag är så glad att jag drev igenom min linje. Barnen klarade det så fint, och lillasyster var den som bröt isen. När vi kom till kyrkan för visningen innan själva begravningen, stod alla en liten bit ifrån kistan. Storebror var osäker, gick med sin nalle tätt tryckt intill sig, nära mig. Lillasyster knallade helt lugnt fram till kistan, hävde sig upp på tå, klappade morfar på armen och utbrast förvånad: -Vad kall han är!
Sedan kom de andra barnen fram och klappade morfar också. Jag förklarade varför han var kall, och blek. Storebror tyckte det såg lite otäckt ut att munnen inte var helt stängd, lillasyster kommenterade att han inte hade sina glasögon. De tittade, klappade, frågade tills hela situationen var avdramatiserad för dem.
Under själva begravningen var det skönt att ha dem nära, lika mycket för mig som för dem, tror jag. Vid avskedet lade de vitsippor som de själva plockat tidigare på dagen, på kistan. Deras kusiner hade också ritat fina teckningar till morfar. Efter begravningens slut, sa jag till barnen att ville de ta ett allra sista farväl av morfar måste de göra det nu, sedan skulle vi gå. Då trippade lillasyster upp för trappstegen mot altaret. Hon stannade på kistans långsida, i höjd med fotot av morfar som stod ovanpå bårtäcket. Där klappade hon först på kistan. Sedan böjde hon sig fram och pussade på kistan. Hon var så fin i sitt stilla avsked av sin morfar att jag fick tårar i ögonen. Sedan trippade hon tillbaka ner i gången, stannade framför mig och utbrast: -Sådär, då var det klart!
Hon var ljus och glädje i sorgen. Storebror var närhet och mjukhet i ledsenheten. Jag hade inte klarat begravningen utan dem.
Jag tror inte det finns nån generell regel, alla ungar är olika. Jag minns min morfars begravning väldigt tydligt. Jag var sex år. Jag tyckte det var läskigt för att alla grät. Men jag tro knappast att jag tog skada av det. Jag pratade massor om döden då, men det hade jag gjort ändå. Der började ju när han dog. Det låter som om det blev en fin stund. Och barn är ju fenomenala på att liva upp ledsamhet. Kram!
SvaraRaderaUnderbart av Lillasyster, tycker jag. Bra beslut av dig.
SvaraRaderaKram
Och jag hade inte klarat varken begravningen eller de senaste veckorna utan mina barn, barnbarn och hundar.
SvaraRaderaDet är klart att barnen ska vara med. Begravningsbyråerna har jättebra böcker som man kan läsa för dem innan.
SvaraRaderaNu har ni ju redan genomfört det, men man kan läsa den efteråt också =)