Slutet närmar sig

I onsdags morse ringde mamma. Jag och mina systrar satte oss i bilen och åkte ner till Småland. När vi kom fram var min far i tämligen gott skick, trots allt. Han satt uppe, om än i femminuterspass, han kunde mellan varven prata lite med oss, och i humöret var han sig ganska lik, bara alldeles väldigt trött. Vi trodde vi skulle vara här ett tag.
Igår torsdag var tillståndet ungefär detsamma, bara ännu mera trött. Han ville inte längre komma upp ur sängen, och han ville heller inte ha något att äta,men fortfarande pratade han med oss. Igår kväll vände det. Han blev mycket hastigt sämre. Andningsuppehållen kom allt tätare, och varade allt längre, dryga minuten varje gång. Han verkade plågad, verkade ha ont. Vi ringde kommunsköterskan och bad att få hit mer än den enda ampull morfin vi hade i huset. Vi satt ett par timmar hos honom allihop,och delade sedan upp natten mellan oss. Varannan timme fick jag stiga upp och ge morfinsprutor, när han åter blev smärtpåverkad. Mycket morfin blev det.
Nu är det åter morgon. Jag har gett en morfinspruta till, och medan han är påverkad av den har mamma och jag passat på att göra ren honom och lägga honom på sidan. Han är inte längre kontaktbar. Men han är fortfarande varm om händer och fötter, och hans hjärta slår regelbundet och starkt. Det kan ta slut om ett par minuter. Det kan också dra ut i flera dagar till.