Barns befriande saklighet

Idag, medan jag var ute på hembesök på jobb, ringde mobilen. Jag har alltid den igång även när jag jobbar, för dagis måste kunna nå mig om det händer barnen något. Idag var det inte dagis. Det var mamma. Med beskedet att älskade styvfar, som legat på sjukhus en vecka efter en höftfraktur, nu har så dåliga njurvärden att vi hade en halvtimme på oss att ta ställning till om vi ville att han ska få dialys, eller om han ska få dö i sin njursvikt. Jag avslutade hembesöket, åkte tillbaka till vårdcentralen, där jag kunde stänga in mig i ett rum och prata i lugn och ro. Det visar sig att hans värden, som varit försämrade en längre tid, inte klarade påfrestningen av höftoperationen, utan de är nu så höga att njurarna inte kan förväntas återhämta sig igen. Och att även om beslutet till syvende och sist är njurläkarens, så ville de ha in familjens synpunkter innan mötet med honom. Nu råkar jag vara gammal dialyssköterska, innan jag slog mig på distriktssköterskeriet. Jag vet vad dialys innebär för en gammal sjuk kropp. Jag vet också vad döden i njursvikt kan innebära, både i bästa fall (ett lugnt insomnande) och i värsta (panikdöd av vätska i lungorna).
Nåväl, beslutet som fattades av nefrologen blev att min far är för sjuk för att klara den påfrestning som dialys innebär. Alltså kommer han hem för att dö. Det kan ta några dagar, det kan ta några veckor, men det är det han kommer hem för att göra. Han ska få dö i sitt eget hem, så som både mamma och han själv vill att det ska vara. Med stöttning från kommunsköterskan, och behövs det åker jag själv hem och bor hos dem den tid det krävs för att se till att han alltid har tillgång till någon som kan ge morfinskopolamininjektioner i hemmet den dag han får svårt med sin andning.

Det har varit många tårar idag. Många telefonsamtal åt alla håll. Mycket planerande, mycket prat om sådant som inte går att planera.
Och jag har pratat med barnen. Berättat för dem att morfar blir inte frisk mer nu. De kommer inte att få träffa sin morfar mer nu. Förklarat att morfars kropp är så gammal och så sjuk att den kommer inte orka leva länge till. Bekräftat för ängslige lille storebror att en sexårings kropp är så ung och stark att det som händer morfar kan inte hända honom.

Efter mycket pratande, många frågor och många svar, var storebror äntligen redo att sova, en och en halv timme efter normalt nattdags. Jag lade mig bredvid honom. Frågade en sista gång om det var något mer han undrade och ville ha svar på innan han somnade. Han strök håret ur ögonen. Tittade på mig. Svarade: -Ja, mamma, det är faktiskt en sak till jag undrar. Varför är kycklingar gula?

Så skönt att så helt kunna byta ämne, så klart kunna markera att nu räcker det med sorgesamma saker, nu vill jag ha paus. Tänk om jag kunde göra likadant.