Lillasyster har en förfärlig hosta. Hon hostar sådär så hon tappar andan, ett par gånger har hon hostat tills hon kräkts. Bortsett från den har hon varit helt frisk, ingen feber, ingen snuva, inget halsont eller andra symptom. Och hosta kan man ha i veckor, så det kan man inte isolera sig för. Alltså har hon fått avgöra själv om hon exempelvis skulle gå på gympan i onsdags, men att hon då fått vila om hon blivit trött. Igår hade hon dock hostat så mycket på natten att sömnen blivit förstörd, och fick då vara hemma från dagis i kraft av nedsatt allmäntillstånd. Hela dagen var hon helt opåverkad. Hostade då och då, men inget märkvärdigt. Vi bestämde att det skulle bli dagis igen idag.
Inatt hade hon en febertopp. Ganska hög feber, 39 grader. Till saken hör att hon förut haft febertoppar, som bara varit just det - en enstaka topp. Hög feber någon timme, och därefter helt frisk. Oförklarligt, men så har det varit. Och nu på morgonen är hon åter helt feberfri. 36,5 har hon nu.
Vilket placerar mig i en damned if you do, damned if you don´t - situation. För om jag lämnar henne på dagis är jag den usla mamman som inte låter mitt barn vara sjuk och återhämta sig. Men om jag är hemma, så är jag den usla medarbetaren som stannar hemma för något som redan är överspelat, och sviker kollegorna. Jag har vabbat ovanligt mycket i vinter, och har också fått veta att chefen noterat den ovanligt höga frånvaron.
Och det hemskaste av allt är detta: jag tvekade. På fullaste allvar tvekade jag så mycket att jag ringde en kollega för att få råd. Och först när hon sagt exakt det jag själv skulle sagt en mamma i min situation som ringt rådgivningstelefonen, nämligen att jag självklart ska vara hemma, först då kunde jag bestämma mig för det. Såklart en lillskrutta som för bara fem timmar sedan hade urhög feber ska vara hemma och vila idag! Jag måste vara från vettet som ens funderat på att lämna henne!
Men ändå gnager det dåliga samvetet och tvivlen mig.....
Varför är det så svårt att stå för att man sätter sina barn före sitt jobb? Varför är det inte en självklarhet? Varför känner man ett behov av att be om ursäkt för det inför sina kollegor?
Vad är det för samhälle vi har skapat?
Klart man ska vara hemma när barnen är sjuka och har man haft feber på natten då är det ju något som inte är bra! Dagen samhälle är inte gjort för små barn speciellt inte för arbetande föräldrar. Tyvärr så måste ju båda föräldrarna jobba för att få det att gå runt och dom som hamnar i kläm är ju barnen och framförallt mammorna. Som arbetsgivare måste man ju ändå ha de förståelsen att det kan bli mycket VAB du är ju inte hemma för skojs skull!
SvaraRaderaSv Påskkarl. Det kan man visst vara, vi har haft påhälsning av sådana. Dom var klädda i kavaj, fjäderprydd hatt och påmålad mustasch. Lycka till med påskkarlen :D
Det ständiga dåliga samvetet som gnager en småbarnsmamma. Jag är tacksam över att jag slipper just den biten nu när min minsting är 16 år. Men det jag saknar alldeles kopiöst mycket är goa smala armar runt halsen, och känslan av ett barn i min famn. Jag håller med Gafflan i att en arbetsgivare måste ha förståelse för VAB. Man är ju inte hemma för att det är kul, utan för att barnet behöver det.
SvaraRaderaSvar: F'låt! Jag försöker rikta mina tappade kilon till dem som behöver, som utmärglade fotomodeller och andra tunnisar... Inte meningen alls att du skulle få dem! :-)