Ännu en födelsedag

Jag hade tänkt stiga upp klockan sju imorse. Kvart i sju var det en liten herre som med eftertryck puttade på mig: -Nu har jag legat vaken och väntat JÄTTElänge, och du bara sover och sover! FÅR man nån frukost på sängen idag eller??

För så är det ju. Idag fyller storebror år. Sex år fyller han. Min store lille storebror. För sex år sedan lyftes han ur min mage. Fem veckor för tidigt. Stor för att vara född så tidigt, men liten i mina ögon. 2 855 gram vägde han. 49 cm lång var han, så de där stackars grammen var ganska utdragna. Spetiga små armar och ben. Men pigg och vaken, såpass att de där dygnen på neonatalen som läkarna pratat om från början aldrig blev av. Han fick vara på BB med de andra bebisarna från första början. Där blev vi kvar ganska länge. Nio dagar, för att vara exakt. Amningen tog sin tid att komma igång, han var trött och orkade inte riktigt, och gick inte riktigt upp i vikt som han skulle. Jag fick en infektion efter snittet, och allt var ganska eländigt några dagar. Men sedan fattade både han och jag galoppen med amningen, jag fick antibiotika, och allt vände. Sedan blev han världens lättaste bebis. Det var inte ofta han skrek, och ännu mer sällan han var otröstlig. Även om det också hände, och är desto mer oförglömligt just för att det hände så sällan.
Där lillasyster redan från födelseögonblicket var en bestämd bebis som omedelbart bestämde var skåpet skulle stå, och mer än gärna gjorde sin högljudda röst hörd, var storebror den andra ytterligheten. Han var redan från början en iakttagande bebis. En bebis som observerade, lade märke till saker, men sällan kände behov av att ha allt fokus på sig. Hade han mat i magen, torr blöja och lite sällskap så var han glad och nöjd för det mesta.
Han är fortfarande en iakttagare. Han lägger märke till saker. Observerar, lägger på minnet, funderar. Frågar ofta om detaljer ingen annan märkt, eller saker som hänt flera veckor tidigare och som han funderat på sedan dess. Han är vetgirig. Frågar mycket, mer än jag orkar svara på ibland, mer än jag har kunskaper för ibland. Ställer följdfrågor, drar slutsatser och för resonemang i flera led. Kan läsa och skriva. Börjar räkna litegrann och ber ofta om att lära sig ord på engelska, som han också sedan oftast minns och kan använda adekvat.

Han är också mitt känsliga barn. Den av dem som jag kan oroa mig för. Den som blir sårad, och som grubblar över saker andra sagt eller gjort långt efter själva händelsetillfället. Har svårt att släppa och gå vidare. Han oroar sig för andra, anstränger sig för att andra ska må bra och vara glada, ibland på bekostnad av sig själv. Ett sådant där liksom hudlöst barn, som tar in all världens orättvisor och bekymmer på sina egna späda små axlar. Samtidigt som han, med ett barns inkonsekvens, inte alls är främmande för att i stundens hetta vara väl så taskig och retsam själv.

Han är fortfarande så alldeles oerhört fysiskt kärleksfull. Håller handen även offentligt, kramas, sitter i knät, visar sin kärlek tydligt och ofta. Kommer nästan varje natt och sover hos mig, med nallen i famnen. Jag borde se det som ett problem, eftersom hans ankomst innebär att maken förvisas till hans säng, för ingen kan sova om vi trängs alla tre, men jag kan inte göra det. I hemlighet njuter jag av att få sova med mitt barn nära intill. Maken kommer ligga på andra sidan sängen i många år efter att barnen slutat komma, nu vill jag få ha dem hos mig. Jag njuter varje dag av att båda mina barn vill ha närhet, och sörjer lite inombords av vetskapen att tiden de kommer vilja ha det är räknad, och att nedräkningen går fortare och fortare.

Han är sex år nu, min store lille kille. För sex år sedan idag började mitt liv på allvar. Åren innan dess var bara förberedelser.