Plötsligt är den där vintern som jag varit så tacksam för inte längre något positivt. För just nu ligger den vackra råbocken som bor här i grannskapet döende i min trädgård. Han sprattlar då och då, lyfter mödosamt huvudet, men måste sedan tungt låta det falla tillbaka när krafterna sinar. Han ger inte upp, kämpar febrilt med allt svagare ben för att ta sig upp, men kommer inte en millimeter från sin sidoliggande position i nedförsbacken på baksidan av vårt hus. Pälsen är tovig och bitvis tunn, revbenen lyser igenom. Inget hull, inga krafter alls.
En liten bit ifrån honom står maken, med polisen i andra änden av mobiltelefonen, på jakt efter kommunjägaren. Maktlös, trots att han själv är jägare, eftersom vi befinner oss i tättbebyggt område, där han inte får avlossa ett vapen. Inne i huset är vi, jag och barnen, med näsorna tryckta mot rutan. Barnen tycker så synd om den lille stackaren, själv har jag stresshjärtklappning vid åsynen av djurets plåga, men förmår ändå inte slita mig från fönstret.
Måtte jägaren komma snart.
Uppdatering, en kvart senare: Maken fick tillstånd av polisen att skjuta djuret själv, så nu är plågan över.
Hoppas att kommunjägaren kommer snart! Eller om polisen kan komma och fixa det hela...
SvaraRaderaJag tycker att Maken din är klok som inte gör en "Runar"!
Stackar djur! Åh himmel vilken plåga att titta på. Hoppas att polis kommer snart och att djuret kan få somna in!
SvaraRaderaSå skönt att det löste sig!
SvaraRaderaBra att maken fick lov att se till att det stackars djuret inte plågades längre.
SvaraRaderaLB