Snöelände!

Jag måste vara den enda i hela Sverige som inte klagat på vintern. Jag har älskat den! Ja, inte snöstormarna och väglagsproblemen förstås, men allt annat. Jag blir helt depressiv av mörker, blask, regn och snålblåst. Jag har mått bättre än jag brukar göra vintertid i år, när snön gett en illusion av ljusare tider, och det varit stadiga minusgrader istället för den råa slaskkylan det annars alltför ofta är. Jag har njutit av barnens glädje i snölekarna, och då och då har jag rentav gjort dem sällskap i snöhögarna.
Nej, jag har inte klagat. Inte en enda gång. Men säg den glädje som varar för evigt. Vi är hundvakter till min pappas och styvmors två hundar. Två stora settrar. De skulle idag till hunddagis, och jag skulle lämna dem. Vilket gick bra. Ända tills jag skulle vända bilen, och bakvagnen råkade hamna för långt över kanten till backen upp till dagiset. Se, då ville bilen inte vara med mer. Min kära, stadiga SAAB som så troget tjänat mig hela vintern. Som jag inte ens märkt av snö och halka i. Idag fick den nog. Den klarade inte snömodden i backen. Hjulen bara spann och till sist satt jag hjälplöst fast mitt i backen, med nosen ordentligt inkilad i snövallen bredvid uppfarten.
Maken kom, med stora pick-upen. Han drog loss mig. Och när vi stod där nedanför backen vände han sig mot mig, och sa: -Jag hämtar hundarna i eftermiddag.
Och sedan suckade han och lade till: -Det är lika bra så.
Ibland tror jag att min man inte litar på min förmåga. Ibland tror jag att han kan ha rätt i det.