Inte ensam längre

Idag kom hon äntligen. Den kära saknade kollegan, som varit borta så länge. Jag har längtat. Och plötsligt var jag inte så ensam som jag varit när det varit bara jag, och ibland den andra kollegan, den som jag vet kommer behöva vara borta ganska snart igen och jag därför kanske inte helt räknar med. Nu fanns hon här, den som jag alltid kan räkna med, och som är på samma våglängd som jag själv. Plötsligt kände jag att jag kunde andas igen. Att det kanske faktiskt blir bra. Och plötsligt slappnade jag av. Visste att någon annan delar bördan. Och plötsligt blev det väldigt väldigt uppenbart för mig hur trött jag själv är. Det blir nog bra. Men just nu vet jag inte riktigt hur det ska gå till, hur lång vägen dit blir. Men om vi bara håller, båda två, alla tre - då blir det så alldeles väldigt bra!