Att handla med mina barn

Coop i den närmaste staden lockar i reklambladet med Friendsvinterkängor för 199 kronor. De kängorna råkar vara bra. Storebror har haft dem i ett par år nu. Dessutom går de ända upp till st 34, till skillnad från många barnskor som bara går till 33. Barn ska tydligen inte vara så stora som min storebror är, som vid 5,5 år drar 122/128 i kläder, och är på väg att växa ur 33 i skor. Vis av tidigare skada, vet jag att det gäller att ligga på låset. Det är fler föräldrar än jag som fattat att dessa skor är bra, och det är dessutom bara denna vecka de är så billiga. Alltså åkte barnen och jag till stan idag. Och tur var det. Det fanns endast två par kvar i just 34.
Det är alltid ett äventyr att åka och handla med mina barn. Och jag menar inte det som något positivt. När vi var nästan klara, upptäckte jag att jag var i katastrofalt behov av att gå på toa. Jag är en tant med överaktiv blåsa, att vänta till vi kom hem fanns inte på världskartan. Parkera vagnen, sätta ungarna i mynthelikoptern vid utgången, hota dem med alla möjliga hemskheter om de rörde sig ur fläcken innan jag kom tillbaka. Så långt allt väl. Tio minuter senare står jag och betalar när storebror börjar gorma om något därborta vid helikoptern. Arg låter han. Jag utgår från att han härjar med sin lillasyster. Han brukar nämligen det. Så jag skäms lite över mina ouppfostrade barn, men gör inget mer. Då kommer han. Står och steppar på stället. Är så kissnödig att han inte vet vart han ska ta vägen. Vill ha hjälp. Kassörskan har nästan slagit in alla varorna. Lillasyster är ensam borta vid helikoptern. Det är hon för liten för, hon är inte pålitlig och kan när som helst knalla iväg vart som helst, inklusive ut på parkeringen. Jag pekar på toadörren, försöker få storebror att gå själv. Han vill inte det. Jag vänder mig mot kassörskan, rotar panikartat i plånboken, betalar så fort jag kan. Vänder mig tillbaka igen. Ingen storebror. Rafsar blixtsnabbt ner varorna i kassen, springer till helikoptern, sliter åt mig lillasyster, springer in på toa med henne i släptåg. Där står han, storebror. Just färdigkissad. Skitsur för att lillasyster är fräck nog att komma in när han står med brallorna på halv stång.
Vi samlar ihop oss, och går mot utgången. Ungarna tjatandes om glass. Jag irriterad, och fortfarande med hjärtklappning efter hela var-är-barnen-pärsen. Då kommer en liten farbror. Nånstans mellan 80 och döden. Går med rollator. Han tittar på barnen. Ler stort och tandlöst mot dem, och sedan mot mig. Säger: -De är så rara, barnen!
Jag klappade inte till honom. Det är jag ganska stolt över.