Mitt extra-allt-barn

Jag glömde bort det en stund. Att jag brukar kalla lillasyster för mitt extra-allt-barn. Och att det finns en väldigt bra anledning till det. För den lilla damen gör ingenting sådär lite lagom inte. Nej hon är ständigt over the top, extrem, intensiv - extra av allt. Extra glad, extra arg, extra charmig, extra envis - och när hon blir sjuk, extra sjuk.
Hon har fortfarande hög feber. Och det är väl okej, antibiotikat tar ju ett par dagar att kicka in. Men idag vägrar hon att dricka. Det började egentligen redan igår, när hon tackade nej till glass. Igår kväll ville hon ha både blåbärssoppa och välling, men smakade sedan knappt när hon fick. Idag fortsatte hon så. Hon har ont i munnen, och vill inget ha. När jag hade fått i henne två Piggelin och ett par skedar gröt på hela dagen, och det började dra sig mot en sisådär 6-7 timmar sedan hon kissat senast, ringde jag 1177. Och blev omedelbart inskickad till jourläkarcentralen, under hot om inläggning. Väl där undrade doktorn vad vi gjorde där. Han tyckte inte det gick någon större nöd på henne. Och det kan jag förstå. Lillsyster tycker nämligen att det är kul att gå till doktorn, och piggnar alltid till i sjukhus/vårdcentralsmiljö. Hemma är hon en utmattad, sjuk liten trasa. Där var hon ganska så pigg och glad. Så han var inte särskilt imponerad alls. Däremot kunde han ju snabbt konstatera att hennes lilla mun är alldeles full av smärtsamma blåsor. Inte lätt att äta och dricka då. Tyvärr finns ingen behandling mot det, utan vi får byta från Alvedon till Ipren och hoppas på det bästa. Hjälper inte det heller, och hon fortsätter dryckesvägra, ja då blir vi inlagda ändå imorgon eller så.
Det kommer dröja innan jag glömmer igen vilken kaliber på barn jag har.