Bihåleinflammation

Jag har gått och dragit på en förkylning i ett par veckor nu. För en vecka sedan gick den upp i bihålorna. Hela förra veckan plågade jag mig igenom arbetsdagarna, och låg däckad de lediga dagarna. I söndags hade maken en körning. Barnen fick glo på en dataskärm i fem timmar för att jag var för sjuk för att orka engagera mig i att aktivera dem. De var lyckliga. Det var inte jag.
I måndags kände jag att nu orkar jag inte mer. Jag jobbade förmiddagen, bokade runt och flyttade om, och gick sedan hem. Talade om att nu kommer jag inte mer den här veckan. Uppbackad av min läkare som frågat om jag behövde sjukskrivning ett par veckor. Och som, när jag tackade nej, bestämde att han ringer igen på fredag och kollar läget då. Jag kanske är sjukare än jag själv förstår? Hmm.
Hursomhelst, sedan dess har jag gått här hemma och snorat. Det är faktiskt imponerande hur ett enda huvud kan innehålla så mycket snor. Undrar om det finns något annat alls därinne? Om inte, så skulle det förklara en hel del. Idag tillkom nästa steg i utvecklingen: jag har nu börjat att på ett mycket attraktivt sätt hosta en charmigt skrapig slemhosta. Lovely. Särskilt när jag inte befinner mig någonstans där sagda slem kan spottas ut. Men jag ser det positiva: ju mer slem jag måste svälja, desto mindre plats för allt det där godiset jag alltid tröstäter när jag är sjuk.
Åh, denna glamour jag lever i!