Ålderstecken

Vi har bott i vårt hus i fem år. Fem år som vi ignorerat tomten och i princip bara klippt gräsmattan och inget annat. I år har jag plötsligt ansatts av minnen från min barndoms trädgård. Med sitt överflöd av bär, frukt och grönsaker. Känslan att vrida loss en rabarberstjälk som man sedan gick och gnagde på medan tungan krullade sig av strävheten. Att rycka upp en morot, slå av den värsta jorden mot benet och sedan äta den direkt, med lite jord och blasten kvar på. Hallon direkt från busken, söta och solvarma. Vinbär, som man egentligen inte tyckte var så särskilt goda, men som man ändå gick och smååt på, precis som rabarbern, bara för att de fanns där. Plommon, söta och goda, man stod under trädet och åt och spottade kärnor.
Allt det där vill jag att mina barn också ska få uppleva. Så i år har jag plötsligt utvecklat trädgårdsambitioner. Igår stod jag och grävde hallonhäck i mitt anletes svett. Barnen och den i närheten boende av mormödrarna planterade jordgubbar, majs, squash, morötter, rödbetor och sockerärtor. De första rabarberna skördades, och den första rabarberpajen bakades och åts på verandan.
Och där någonstans, mitt i idyllen, mindes jag varför de planteringar vi faktiskt försökte oss på redan förra året misslyckades: jag har ingen aning om hur man skiljer skira små nyttoskott från elaka små ogräsyngel. Inte heller vet jag hur man får alla dessa rara buskar och plantor att överleva den stygge kung Bore som hemsöker oss varje år.
Jag har därför beställt en stor rackarns trädgårdsbok. Vilket gör mig officiellt medelålders.