Jag träffade en man idag. Han är gammal, närmare 90, men helt klar i knoppen. Han berättade för mig om när han träffade kvinnan som skulle bli hans hustru och livskamrat. Det var närmare 70 år sedan, men minnet är ännu kristallklart för honom. Han minns än idag vad hon hade på sig, ända ner till färgen på hennes skor och mönstret på hennes klänning. Han minns hur han kände när han fick se henne. Hur de uppvaktade varandra, förälskade sig, gifte sig och fick familj. De är ännu gifta. Lever ännu tillsammans. Hon är nu lite skröplig, med ålderns rätt. Han får göra det mesta. Får ta hand om henne och hemmet. Hon har ibland lite dåligt samvete för det. Då talar han om för henne att så mycket som hon gjort för honom i alla år, så kan han aldrig återgälda det, hur mycket han än gör för henne idag. För så känner han det. Så mycket uppskattar han allt hon gjort genom åren. Allt det säkerligen mycket vardagliga hon gjort. Varje-dag-slitet vi alla kämpar med. Han ser det. Han har alltid sett det. Och han älskar henne för det. Ännu idag lika mycket som då, för snart 70 år sedan. Så mycket att han ännu minns vilka skor hon hade på sig, den där dagen de möttes.
Så vill jag också ha det. Så vill jag att min man ska se på mig, om femtio år. Så vill jag att han ska uppskatta och älska mig, och så vill jag uppskatta och älska honom. Hur klarar man det? Hur tappar man inte bort varandra, i vardagen som kräver så mycket?
Det undrar jag också. Vi har 41 år kvar till 70... Jag kommer i alla fall ihåg vad vi gjorde första helgen, även om jag inte kommer ihåg vilka kläder vi hade. Det jag blir alldeles varm i hjärtat av, när jag ser det, är äldre par som promenerar hand-i-hand. Det vill jag också göra när Maken och jag är gamla och vithåriga. Promenera hand-i-hand med Maken.
SvaraRadera