Trots, trots, trots. Och ömhetstörst. Mitt i alltihop.

Lillasyster är inne i sin värsta trotsperiod hittills. Och tro mig, det säger en hel del. Varje kväll måste jag hålla ner henne med så milt våld som möjligt i bilbarnstolen för att kunna spänna fast henne, medan hon skriker, sprattlar, slåss och kämpar för att ta sig ur stolen och springa tillbaka in på dagis. Samma dagis som hon inte alls ville åka till på morgonen. Under tiden sitter storebror i bilstolen bredvid och förmanar mig för att han tycker jag är för hårdhänt mot hans syster. Själv är jag tämligen stolt över att jag bara använder det våld situationen kräver.
När vi sedan kommer hem, ska hon istället inte ur bilen. Så då får jag bända loss henne från bilbältet som hon med all kraft klänger sig fast vid, och bära henne skrikande och sparkande in i huset. Mina lår är täckta av blåmärken efter hennes små stövelbeklädda fötter.
Inne i huset får jag låsa ytterdörren för att hon inte ska öppna och rusa ut. Sedan ligger hon på golvet och skriker och gråter i en timme. Minst. Tar jag i henne, slår hon mig. Då talar jag om att om hon slåss tänker jag gå iväg. Då slår hon mig igen. Jag går in i angränsande rum, Hon skriker hjärtskärande efter mig. Jag går till henne. Hon slåss. Jag går iväg, hon skriker, jag går till henne...ja, ni fattar.
Efter en timme på det viset är hon trött nog att vilja ha välling och stoppas i säng. Jag bär ut henne i köket och sätter henne på bänken medan jag fixar flaskan. Då tittar hon på mig med söndergråtet ansikte och utbrister med skrikhes röst: -Jag vill bli SAAAHAAAMS!
Lilla älsklingen. Det är inte lätt med så starka känslor i en så liten kropp. Och inte helt lätt att vara mamma till ett barn med så starka känslor heller.