Snön är här. Och välkommen är den. Eftersom jag lägligt nog råkar vara ledig idag, begav sig barnen och jag ut för att inviga snowracer-säsongen. Just när vi gav oss iväg, råkade maken vara hemma för att ställa ifrån sig lastbilen och istället skotta fram pickisen och ge sig iväg i den. Han befann sig alltså ute vid bilen när jag halkade på den glashala blankplogade vägen och flög som en vante mindre än tio meter från huset. Han stod ett stenkast bort när jag dunsade i marken så hela gatan skakade. När jag blev liggande en stund och kände efter om jag fortfarande andades och om jag kunde röra mig själv. När barnen oroligt stod och skrek åt mig att resa mig upp innan en bil kom och körde över mig.
Han påstår bestämt att han inget hörde. Jag påstår bestämt att det kommer dröja innan han får nåt.
Där blev eventuell julklapp indragen. För flera år framåt. Det tror jag bestämt.
SvaraRadera