Jag har sedan handledsoperationen för två och en halv vecka sedan inte kunnat köra bil. I torsdags togs stygnen, men det gjorde fortfarande för ont för att jag skulle kunna hantera en växelspak. Alltså har jag snällt hållit mig hemma om inte maken kunnat köra mig. Och eftersom han sällan är hemma, har jag varit tämligen stationär.
Tills idag. Maken meddelade att han inte skulle hinna hem i tid för att hämta barnen. Så i valet mellan att utmana ödet i bilen och att gå 20 minuter enkel väg i tio minusgrader, gick jag ut och brottade fram bilen ur snötäcket. Jag klev in, och provväxlade en stund. Backen är svår, men den lägger man ju ändå in från stillastående, så det kan jag ju göra med båda händerna (gud vad trafiksäkert det lät!).
Alltså klev jag ur igen, trygg i förvissningen att detta skulle gå bra.
Ett par timmar senare var det dags. Jag knallade ut till bilen, och skulle till att öppna dörren. Fastfrusen. Benhårt fastfrusen. Ur stånd att fatta hur dörrfan kunde frysa fast så till den milda grad på två timmar, började jag slita i de andra dörrarna, för komma in nånstans i alla fall. Omöjligt. Stenhårt fastfrusna dörrar runt hela bilen. Jag drog och jag slet. Började svettas så smått. Undra hur tusan jag skulle få hem kidsen nu då. Svära lite över hänsynslösa makar som jobbar sent när deras fruar är handikappade. Slet lite till.
Sen fick jag syn på bilnyckeln jag höll i högerhanden. Som jag inte hade använt än.
Tydligen sitter intelligensen i handleden. Och min är sönderopererad.
Hahaha! Ursäkta att jag skrattar men det är sånt som jag också kunde har gjort. Plättlätt!
SvaraRaderaTur du slapp gå i alla fall.
Kram och hoppas handleden inte tog för stor skada :D