Bortopererad hjärna

Jag har sedan handledsoperationen för två och en halv vecka sedan inte kunnat köra bil. I torsdags togs stygnen, men det gjorde fortfarande för ont för att jag skulle kunna hantera en växelspak. Alltså har jag snällt hållit mig hemma om inte maken kunnat köra mig. Och eftersom han sällan är hemma, har jag varit tämligen stationär.
Tills idag. Maken meddelade att han inte skulle hinna hem i tid för att hämta barnen. Så i valet mellan att utmana ödet i bilen och att gå 20 minuter enkel väg i tio minusgrader, gick jag ut och brottade fram bilen ur snötäcket. Jag klev in, och provväxlade en stund. Backen är svår, men den lägger man ju ändå in från stillastående, så det kan jag ju göra med båda händerna (gud vad trafiksäkert det lät!).
Alltså klev jag ur igen, trygg i förvissningen att detta skulle gå bra.

Ett par timmar senare var det dags. Jag knallade ut till bilen, och skulle till att öppna dörren. Fastfrusen. Benhårt fastfrusen. Ur stånd att fatta hur dörrfan kunde frysa fast så till den milda grad på två timmar, började jag slita i de andra dörrarna, för komma in nånstans i alla fall. Omöjligt. Stenhårt fastfrusna dörrar runt hela bilen. Jag drog och jag slet. Började svettas så smått. Undra hur tusan jag skulle få hem kidsen nu då. Svära lite över hänsynslösa makar som jobbar sent när deras fruar är handikappade. Slet lite till.

Sen fick jag syn på bilnyckeln jag höll i högerhanden. Som jag inte hade använt än.

Tydligen sitter intelligensen i handleden. Och min är sönderopererad.

Inte alls trött

Jag, till storebror, klockan nio på fredagskvällen: -Men älskling, du är ju jättetrött. Är det inte bättre att vänta tills imorgon med popcornmyset

Storebror: -NEJ! Jag är INTE trött! Jag vill ha popcorn ikväll, jag orkar det!

Jag: -Suck. Jaja, jag går väl och poppar då.

Fem minuter senare, när jag kommer tillbaka till vardagsrummet med en skål popcorn:

Svar på tal

Jag arbetar på bvc. Vilket inom parantes sagt är världens bästa jobb. Eftersom målgruppen är barn, har vi givetvis väntrummet fullt av leksaker. Tanken är att besökarna själva ska städa efter sig. Minst åtta av tio föräldrar struntar fullständigt i det. Skulle man räkna ut hur mycket tid vi tar från verksamheten åt att istället plocka leksaker från golvet, skulle man bli mörkrädd.
Hursomhelst, vi har förstås satt upp en skylt med en from förhoppning och en hövlig bön om att föräldrarna ska städa efter sina barn.

Förra veckan satt kollegan på sitt rum, närmast väntrummet, med dörren öppen. Hon hörde hur pappan i väntrummet bad sin sexårige son att städa, med hänvisning till vår skylt. Sonen, som kan läsa, svarade rappt: -Det står att man ska städa efter sina barn. Så då är det du som ska städa, pappa!

Man ska aldrig, aldrig underskatta ett barn. Och vi ska nog formulera om vår skylt.

Drama Queen

Lillasyster, vid varje konflikt hon börjar misstänka att hon inte kan vinna: hon börjar gråta och snyftar gång på gång fram ett "Allt är mitt fel! Allt, allt är mitt fel!"

Skulle sedan konflikten råka infalla vid kvällstid, när man inte vill bli nattad och lämnad ensam i sängen, kan man alltid variera med ett "Ingen vill vara med mig, ingen!"

Om det sedan är mamman konflikten råkar vara med, kan man dessutom lägga till ett brutet: "Vill du inte ens vara med mig? Vill du inte vara med ditt eget lilla barn?"

Hon har hittat skuldkortet. Med eftertryck. Och hon är inte rädd för att spela ut det.

Morgonens chock

Jag fick fönstren putsade igår. (Ja, jag lejde bort det. Och ja, jag skäms lite för det, så nu pratar vi inte mer om det).

Med tanke på att vi bott här i fem år, och maken gått över köksfönstren och bara köksfönstren EN gång på dessa fem år, så var det välbehövligt. Men lite jobbigt också. För det är lite slitsamt för kroppen att adrenalinchockas varje gång jag går ut i vardagsrummet och en isande sekund tror att nån jävel har varit här och pangat rutorna. Man ser liksom inte längre glaset i fönstren sådär uppenbart som förut....

Arbetsskada?

Jag, minuten innan operationen, till läkaren: -Jomen, jag vet att man brukar vara sjukskriven rätt länge, men jag räknar med att jobba efter tre veckor. Så tungt arbete har jag ju inte.

Läkaren, med en suck: -Jaja, men jag skriver ett sjukintyg på fem veckor. Det är lättare än att du ska försöka jaga rätt på mig per telefon om tre veckor.

Undrar om det är något slags varningsmarkering i remisser på folk som själva är vårdpersonal? Det kändes som att det inte var första gången han stött på det, så att säga...

Invecklat

Storebror: -Mamma, om man köper en Buzz Lightyear-leksak, då köper man ju den riktiga Buzz Lightyear. För han är ju en leksak på riktigt!

Jodå, det går

Man kan skriva med högerhanden i paket. Inte så fort, och inte helt smärtfritt, men det går. Överhuvudtaget är det anmärkningsvärt att upptäcka vad som funkar och vad som inte gör det. Jag kan klä mig, men inte skruva av hatten på tandkrämstuben. Vända en pannkaka i stekpannan, men inte skära den på tallriken. Trycka på en kameraknapp, men inte öppna bildörren. Livet är fullt av upptäckter nu.

Och ja, bedövningen var bland den jävligaste jag varit med om. Men det gick ju fort över, åtminstone...

På det sjätte smäller det

Då så. Nu gives ingen återvändo. Om jag inte har tur och blir magsjuk innan halv tio imorgon. Jag har duschat med Descutan (tvål med klorhexidin), håret är som Svinto och huden år så torr att det kliar över hela kroppen.
Imorgon är det dags. Sedan förlorar jag bruket av min extremt dominanta högerhand i ett par veckor, vilket gör blogginlägg osannolika om jag inte klarar pekfingervalsen med vänstran. Ska bli spännande att se hur det här går. Jag har redan räknat ut att jag får stiga upp vid sex varje morgon så maken kan sätta på mig BH:n innan han åker till jobb. Sluskiga myskläder som man klarar med en hand är helt okej, men utan BH lever jag inte. Så enkelt är det. Eftersom jag hellre avlider än ber om toahjälp, räknar jag med att hålla mig i två veckor.
Det blir nog bra det här.

Det måste vara skillnad i budget

Ving gör reklam för sina vintersolresor på TV. Med en strippande Mads Mikkelsen. Very nice. Gör inte alls ont i ögonen att se.
Bolaget Solresor tyckte tydligen att kändisar som kränger resor är årets snilleblixt. Så de har radioreklam. Med Sven Melander.

På det femte gäller det

Ett och ett halvt dygn kvar.
Inte för att jag räknar eller så.

På det fjärde ska det ske

Sådärja. Sängarna är renbäddade, toaletterna städade. Barnvakt fixat till på lördag eftersom mitt snille till make tydligen tyckte att det var en bra idé att boka in en heldagsövning dagen efter min handledsoperation. Som alltså infaller på fredag morgon. Om två och ett halvt dygn. Inte för att jag är nervös eller så. Eller håller räkningen. Men det vet man väl alltid, att tisdag kväll är det två och ett halvt dygn kvar till fredag morgon. Sånt håller man ordning på.

Jag är en kärleksfull och god hustru

Jag är beroende av sömn. Mycket mycket beroende. Så till den milda grad att jag blir direkt aggressiv om jag inte får sova. Så till den milda grad att det där med nattsömnen är en avgörande faktor i beslutet att med största sannolikhet inte försöka få ett tredje barn. Dessutom är jag svårt känslig för den mörka årstiden, så där som vi tröttisar brukar vara.
Alltså tar jag inte alls väl upp av att bli väckt nattetid, särskilt inte så här års. Man skulle rent av kunna säga att jag blir lite lätt irriterad. För att inte tala om vad jag blir när barnen vägrar fatta att de ska sova om kvällarna. Vilket är taskigt läge för mig, eftersom lillasyster är den värsta duracellkanin jag känner. Hennes nattningar kan lätt ta två timmar. Minst. Just nu sover hon t ex inte. Fast klockan är 21.16 och hon varit uppe sedan sex imorse. Utan att sova middag.

Hursomhelst, det här skulle handla om mina kvaliteter som hustru. Igår kväll var ännu en duracellkväll. Till sist lade vi oss tillsammans med lillasyster, vid nio, eftersom vi vid det laget var utmattade själva. Vid midnatt vaknade jag, stel och värkande, med lillasyster som ett varmt litet häftplåster vid min sida. Maken låg och vräkte sig på mer än sin halva av sängen. Eftersom jag nu en gång för alla är en generös och kärleksfull hustru, blev jag alldeles orimligt provocerad av att han tillåtit sig att somna innan han burit in henne till hennes säng. Att jag gjort detsamma var inte relevant. Jag bar in ungen, och försökte somna om. Lagom jag börjat bli avslappnad, gick larmet. Maken är med i byns frivilliga brandkår, och nu hade en trafikolycka skett. Så hela huset började tjuta, halv ett på natten. Eftersom jag vaknade sekunden före maken, bankade jag på ett rart och kärleksfullt sätt till honom på axeln med knytnäven för att informera honom om att larmet gått. Drygt två timmar senare kom han hem igen, samtidigt som storebror vaknade och kom över till vår säng. Maken lade sig i storebrors. Och sedan masade han sig inte ur sängen när vi andra gjorde det, vid sex. Nej, han väntade tills jag redan väckt, klätt och morgonfixat barnen. Då klev han upp. På väg ut genom dörren frågade jag om inte han skulle jobba. Jodå, svarade han, men han måste äta frukost först. Med en aning irritation tillade han att han varit ute på larm under natten. Och där. Just där hade jag min chans. Där kunde jag ha valt att ta ett litet steg bakåt, mjuka upp rösten och säga att, javisst, det är klart, det har du ju, klart att du behöver mjukstarta idag.
Gjorde jag det? Inte då. Jag spände ögonen i honom och fräste: -Jag MÄRKTE det!
Sedan åkte jag till jobb.

Jag är en kärleksfull och god hustru.

Pucko

Att det tar några dygn för kroppen att hänga med i dygnsomställningar är inget konstigt. Alltså är det fullt naturligt att det i kroppen känns som om klockan är halv tio när den i själva verket bara är halv nio så här ett par dagar efter att det blev vintertid. Med samma logik borde morgnarna vara ursköna just nu, med en kropp som tror att den har fått sova en hel timme extra när klockan ringer på morgonen.
Jag tvingas tyvärr konstatera att min kropp inte är logisk. Den är fullt på det klara med att kvart i sex på morgonen är just kvart i sex på morgonen. Däremot är den fullt och fast övertygad om att halv nio på kvällen måste vara halv tio, för så känns det.

Min kropp är alltså inte bara fet, otränad och värkande. Den är korkad också.

Utflyktsmål

Lillasyster berättar om planerna de smider på dagis:
-Mamma, vi ska gå på pimmenad på dagis. Vi ska gå och hälsa på såna där gamla människor. Såna som gamla morfar, han som är död.

Barnen ska alltså antingen gå och hälsa på på byns ålderdomshem eller till kyrkogården.