Himmel och rymd

Vi har varit och uppvaktat en väninna som fyller år idag. Kommer hem vid halvtio på kvällen. Barnen duschar av sig, man blir svettig av vilda springlekar. Rena, väldoftande och klädda i pyjamas går de med mig. Vi går ut på altanen. Sätter oss på trappan i den ljumma kvällen. Ser ut över nejden. Det drar sig mot höst, mörkret har redan fallit. Det är lite dimmigt, inga stjärnor syns, men vi pratar om dem ändå. Funderar lite på vad som egentligen finns därute, i stora rymden. Så säger storebror fundersamt:
-Vet du, mamma, jorden svävar i himlen. Himlen finns runt hela jorden. Det betyder att jorden blir kramad av himlen.

Ingen intighet, inget stort svart, obekant universum som kan skrämma med sin oändlighet. Bara en välbekant himmel som kramar oss alla. Det är en tanke att hålla fast vid, tror jag.