Fina fina lillasyster

Barnen och jag är i Småland och hälsar på mamma. För första gången sedan min fars begravning.
Det gick bra tills sista fem milen, när allt var så välbekant. Då kom insikten ifatt mig att väl framme är inget sig likt mera. Och inget blir någonsin mer sig likt heller. De sista milen körde jag motvilligt, med en klump i både hals och mage.
Så var vi då framme. Möttes upp av mamma. Packade ur alla miljoner väskor och kassar man har med sig när man reser med barn. Gick in i huset, med oro i hjärtat.
Då vandrade lillasyster raka spåret in till vardagsrummet, där morfar oftast satt. Raka spåret fram till fåtöljen som stod på hans plats. Böjde sig fram och pussade den ytterst på sätet. Och förklarade sedan lugnt att det gjorde hon för att hon saknar morfar.
Och svårare än så behöver det inte vara. Han är fortfarande närvarande.