Att vara extra god

Om någon har råkat missa det så kan jag tala om att det är myggår i år. Det är väldigt mycket myggår i år. Stora som attackflygplan är de också. Nu är det ju en gång för alla så att antingen tycker myggorna om en, eller så äter de bara på en om ingen godare bjuds. Personligen är jag övertygad om att det är kopplat till hy. Ljushyllta personer är godare än mera mörka. Maken, som är mörkhårig och får färg i solen, blir biten ibland. Lillasyster, som är ljushårig, men får färg direkt och inte så lätt bränner sig, har inte heller så många bett. Storebror och jag däremot, de ljushyllta blekfisarna som bränner oss fördärvade (jag iaf, storebror har aldrig fått vistas oskyddad i solen, så i hans fall är just det mest en gissning - men han är rödhårig och kritvit i hyn - you do the math), vi blir uppätna. Myggorna älskar oss. Älskar. Och eftersom storebror är ute mycket mer än jag, och dessutom springer sig svettig ute, så är han mest uppäten av oss. Bett överallt. Stora, blaffiga, kliande bett. Han ligger vaken och gråter om nätterna av klåda. Tills jag började ge honom en hutt Tavegyl innan sängdags, det funkade.
Igår kväll satt han i soffan. Kliade och grät om vartannat. När jag satte mig hos honom tittade han gråtande upp. Frågade: -Mamma, varför ska just jag ha så gott blod?

Älskade lilla barn. Vissa människor är bara så mycket godare än de flesta andra. På alla möjliga sätt. Och ur den synvinkeln är det märkligt att inte fina, goda lillasyster också är helt sönderbiten. Vissa myggor har helt enkelt ingen smak.