Ett kallare samhälle

Mer än hälften av rösterna är räknade. Svenska folket har talat. Det hårdare samhället är här för att stanna. Det samhälle där allmännyttan säljs ut till privata vinstintressen. Det samhälle där vårdföretag baserade i skatteparadis håvar in miljoner skattekronor varje år, samtidigt som de säkrar sina vinster genom att försämra vården för vårdtagarna och knäcka sin personal. Pengarna som är avsedda till vård och omsorg, som vi alla betalat till, förs ut ur landet till att göra några få rika ännu mycket rikare. Med regeringens goda minne.
Det samhälle där du ska arbeta eller dö, för andra alternativ ges inte. Inte om du vill ha ett värdigt liv i alla fall.
Ett samhälle där främlingsfientlighet, intolerans och hat blir en bärande princip i riksdagen. Ett samhälle där människor jag känner och tycker om blir icke önskvärda.
Ett samhälle där ett parti i regeringsposition öppet anser att barn som min son inte borde få finnas, att det är fel att han existerar, bara för att jag var ensamstående när jag valde att bli mor.
Ett samhälle där det kollektiva ansvaret för varandra är på upphällningen, där var och en är sig själv nog och klasskillnader och skrankor mellan människor växer sig större för varje dag.

Både jag och maken har arbete. Vi har de senaste åren varit friska nog att hålla på oss på rätt sida sjukskrivningsgränsen, även om det varit på håret mer än en gång, främst för mig. Jag tror nog att om jag satte mig ner med en miniräknare så skulle jag komma fram till att vi tjänat åtminstone litegrann på alliansens skattepolitik.
Vi röstade med hjärta, hjärna och medmänsklighet, inte med den egna plånboken. Vi verkar ha varit sorgligt ensamma om det.