Storebror har börjat samla fästingar. Alla ska vi ha en hobby, men jag hade kanske önskat att han valt något annat än just det. Det verkar som om han önskar det också, att döma av skrikandet och gråtandet när odjuren upptäcks och måste bort. Kompisarna ett par gator bort har en alldeles utmärkt fästingplockare (det har jag med, han kallas här för maken, men se det duger inte för storebror inte), så vi fick för andra gången på tre dagar knalla dit för att plocka fästing. Innan vi gjorde det, tyckte jag det kunde vara smart att strippa av gossen och inspektera honom för att se om han hade flera som satt på lur någonstans. När jag kollade bakom öronen började gossen gråta, för se där ville han då verkligen inte ha några husdjur. Då tyckte tydligen maken att det kunde vara dags för honom att bidra: -Vet du, storebror, pappa har haft en fästing bakom örat. Den fick de operera bort.
Min man, pedagogen.
Di barnen, di barnen.
SvaraRaderaBättre med en frimärkssamling kanske än en fästingsamling.;)