Hemmets diktatur

Barnen har varit på kvällsgympa. De är mycket mycket trötta. De är helt ointresserade av att duscha innan sänggåendet. Deras mamma, å andra sidan, är mycket intresserad av att de ska göra just detta.

Storebror slänger sig i soffan. Han huffar och puffar en stund. Fräser sedan surt: -Är inte det här en demokrati eller?
Jag svarar blitt: -Nix, det här en en diktatur, inget att diskutera.
Han, efter ytterligare en stunds huffande och puffande: -Men om det här är en diktatur, då vill jag vara diktator!

Dagen efter berättar jag detta för kollegan. Hon föreslår att jag ska testa att låta barnen vara diktator varsin dag, och se vad de bestämmer. Jag funderar på saken. Bestämmer mig för att skicka upp en försiktig testballong:
-Storebror, om du fick vara diktator för en dag, vad skulle du bestämma då?
Blixtsnabbt kommer svaret, utan en sekunds tvekan: -Då skulle jag bestämma att lillasyster är min slav!

Crash and burn för den ballongen...

Helgfacit

Barnkalas utomhus. Tjugo sockerspeedade ungar och en öppen eld. Och ingen unge tog eld.

Jag skulle vilja påstå att helgen slutade på plus.

Professionell ut i fingerspetsarna

Onsdag förmiddag. Jag och två mammor i väntrummet på bvc. Mamma 1 har en bebis och en treårig flicka med sig. Mamma 2 har en bebis i famnen.

Mamma 1 (med lätt stressad ton): -Vill ni verkligen ha en stor spindel i soffan?
Jag (med tre snabba steg bort från soffan och klart uppstressad röst): -Nej, verkligen inte!! Men JAG tänker INTE ta bort den!
Mamma 1 (med lätt hysterisk röst och smått stirrig blick): -Ja, JAG tänker INTE heller ta bort den!
Treåriga dottern (lätt ängsligt): -Mamma, är den farlig?
Jag och Mamma 1 i kör (fortfarande med hysteriska röster och stirriga blickar):
-Neeej då, inte alls! Men JAG tänker INTE ta bort den!!

Dödläge. Då suckar Mamma 2 djupt: -Ge mig ett papper så tar jag bort den.

Sansad, förtroendeingivande och professionell. Det är jag det.