Vuxen i förtid

När storebror var ungefär tre år älskade han Emil i Lönneberga passionerat. Den perioden gick dock över, och när vi var på Astrid Lindgrens Värld nu i sommar, var det under våldsamma protester han lät sig släpas med till Katthult. Där han blev lika passionerat förälskad som någonsin när han var tre, och efter hemkomsten var det Emil i dvd-spelaren för hela slanten.

Senare, på Muminvärlden, återupptäckte han även Mumin, som också de varit sorgligt övergivna länge. Han for runt över hela stället med en iver och en energi som om han fått partypulver från Colombia till frukost istället för torra frallor. När han uppsökte bänken där hans ömma moder vilade sina trötta gamla ben för att ta en kortare paus, förundrades han själv hur hans sinnelag förändrats:

-Mamma, det är så konstigt! Först gillade jag inte varken Emil eller Mumin, men nu ÄLSKAR jag dem igen!

Eftertänksam paus, varpå han vände sig mot mig, strålande av häpen glädje, och utbrast: -Mamma! Det är precis som om jag blivit ett litet barn igen!

Nämnde jag att killen är sju? År alltså, inte decennier.

I´m such a daredevil

Man ändrar mycket i sitt liv när man får barn. En av alla saker som ändras är perspektiven. Man kan liksom inte längre leva farligt med sena kvällar och vilt leverne (om man nu nånsin gjort det). Nån måste ju vara hemma i TV-soffan om barnen skulle vakna.

Så man får skaffa sig sina kickar där man kan hitta dem.

Som när man är stenförkyld. Med helt igensatta bihålor. Täppt näsa. Och - inte minst - hosta. Om man då väljer att flourskölja sittande vid datorn, med munnen rakt över tangentbordet, då känner man faran kittla ryggraden, vill jag lova.

Eller känslan av att på morgonen, i dimma, på viltrika vägar, köra med bensinmätaren så långt i botten att man kör mer på bensinångor än på bensin, ända till närmaste mack.

Livin´ on the edge, liksom. Parent style.

När livet förändras

Jaha. I förrgår var det makens och min bröllopsdag. Och idag flyttade han ut.


Ja, inte utan att förvarna först förstås, jag har vetat i två månader att han skulle det, men flytten blev inte av förrän idag. Oklart varför han gjorde det, dock. De förklaringar han hittills presterat är:

1) Det är svårt att vara förälder. (No shit, Sherlock, liksom)

2) Han borde aldrig ha skaffat familj från början. (Man skulle kunna tycka att det är sisådär sju år försent att komma på det nu, men vad vet jag)

3) Han vill börja om. (Hur man nu gör det när man redan har familj. De försvinner inte, precis)

Mer än så har han på två månader inte kunnat åstadkomma som förklaring. Till barnen har han inte förklarat alls. Han tyckte istället att det var en bra idé att säga rakt ut till dem att han inte vet varför han ska flytta, han bara ska det. Jamen, dåså, då vet de.

Hursomhelst, förutom att jag är jävligt förbannad på honom just nu, och att jag tror att han kommer att den bittra vägen upptäcka att det där med att börja om inte var så himla lätt eller kul precis, så skils vi inte som ovänner. Vi är överens om det mesta. Ja, utom det då att jag tycker att man har en förbannad skyldighet att i alla fall försöka med familjerådgivning innan man river upp en familj, medan han tycker det är okej att gå utan ens en förklaring till barnen. Men bortsett från det då. Barnen stannar hos mig, hade vi inte varit överens om det hade vi inte varit överens om något alls. Jag hade aldrig accepterat ett varannanveckas-boende. De ska till honom varannan helg, det är illa nog. (Nej, han är ingen dålig pappa. Men barnen ska ha stabilitet och veta var de bor och hör hemma, och jag klarar inte heller att vara utan dem.)

Så så ser det ut här. Och det kommer bli bra. Det är inte jag som ikväll sitter i en liten etta hyrd i andra hand utan vare sig barn eller hund. Jag kommer klara mig fint. Och det kommer barnen också.

Yrkesval: Kändis

Den lokala blaskan har en fototävling under sommaren. Varje vecka är det ett nytt tema. Den här veckan är temat porträtt. Morfar har skickat in en bild vardera på sina barnbarn. Flickbarnbarnen, alltså. Varje antydan om att pojkarna inte fick vara med därför att de inte är näpna små flickebarn, avvisades kategoriskt och med eftertryck. Anledningen uppgavs istället vara att det på 7 respektive 8 år inte tagits en enda bild av någon av pojkarna av den kvaliteten att den skulle gå att tävla med. Välj själva vilken förklaring som känns mest sannolik...

Hur som helst, varje dag publiceras tre av insända bilder i papperstidningen. Oklart om dessa bilder slumpas fram eller aktivt väljs ut. Oklart därför också hurpass mallig man har rätt att vara om ens bild blir publicerad. Men igår var i alla fall bilden av lillasyster med i tidningen. Jättekul, såklart. Det tyckte förstås lillasyster också. Så kul att hon reagerade med att spontant börja slå med knytnävarna i luften medan hon skrek "Hurra, jag är en kändis, jag är en kändis!!".

Varpå mamman lika spontant började planera för en flytt till en liten lerhydda på den afrikanska landsbygden där varken TV eller internet finns. Ända tills jag kom ihåg min intensiva aversion mot utedass. Och insåg att det knappast finns inomhusbadrum i primitiva lerhyddor i Afrika. Så de planerna fick skrinläggas.

Istället planerar jag för att Idol, Big Brother och alla liknande program ska vara nedlagda när lillasyster blir gammal nog att söka.
Så kom igen nu. Nu slutar vi titta på sånt, okej?

Dagens ord

Lillasyster har lärt sig ett nytt ord. Ett som hon använder. Frekvent, gärna och i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Allra helst när hon är arg, och då förstås riktat till den stackars sate som ilskan för ögonblicket riktar sig mot. Även om det kan svänga snabbt, så vi har alla hört det om oss själva här hemma. Ordet? "Skitstövel".

Och det har hon inte lärt sig av något ouppfostrat äldre barn på dagis minsann. Inte av något äldre ouppfostrat barn här hemma heller för den delen. Inte ens av någon mer eller mindre bristfälligt uppfostrad vuxen. Nej, för det lilla ordet har min lilla juvel lärt sig av Ronja Rövardotter och ingen annan.

Hon var en riktig folkbildare, den där Lindgrenskan.

Ålderstecken

Som de flesta säkert noterat, brukar shampooflaskor och balsamditon ha lite olika design. Ofta är shampooflaskan lite bulligare, och balsamflaskan lite slimmare i formen. Piece of cake att ta rätt.

Men. När man står i duschen, drypande våt, givetvis utan sina glasögon. När man då upptäcker att den nya sortens shampoo/balsam har samma form på flaskorna. Att skillnaden istället ligger i färgen på flaskan. När man inser att man inte har den blekaste susning om vilken flaskjävel som har vilket innehåll. När man upptäcker att synen utan att man märkt det tydligen försämrats till den grad att det är omöjligt att tyda texten på sagda flaskjävlar, och att man därför inte har någon som helst möjlighet att veta vilken man ska börja ta ur.

Då kan det tänkas att man känner sig väldigt gammal. Det kan det tänkas.

Sanningssägare

Barnen och jag har tillbringat den sedvanliga semesterveckan i Småland. Och lillasyster har passat på att slå personligt rekord genom att bli borttappad två gånger på två dagar inne på Astrid Lindgrens Värld. Jag ska börja ha koppel på henne.

Hursomhelst. Storebror och jag var ute och promenerade en dag i det lilla samhälle där barnens mormor bor. Vi pratade om att vi älskar att vara i Småland. Jag sa att jag skulle kunna bo där, men vi enades ändå om att vi har för mycket som håller oss kvar i Sörmland för att en flytt ska kännas rimlig.

Jag: -Men du, när vi blir rika, DÅ kan vi ju kanske köpa en sommarstuga här!

Storebror, med överseende i blicken och en inte alls särskilt behaglig anstrykning av medlidande i rösten: -Mamma. Vi kommer ALDRIG att bli rika.

Ska man verkligen vara så realistisk vid sju års ålder?